En får inte bara ge upp…

Dag 134

”Det var länge sedan du bloggade nu…” konstaterar Violen just när jag ska gå och lägga mig. Och hon har helt rätt. Hur det nu kom sig, så hamnade jag visst i semesterbubblan i år igen – jag som inte trodde jag skulle slå mig till ro…
I år kunde jag bara inte bestämma mig för när jag skulle ha semester. Så det har blivit dagar lite här och där. Tänkte länge att det väl omöjligt skulle räcka till för att uppnå vila, men nu när jag långsamt seglar upp till ytan igen som en syrebubbla i vattnet, inser jag att sommaren har varit jättelång.

Det bästa tecknet är att jag börjar längta efter rutiner och finner en viss tillfredsställelse i att almanackan visar augusti. Så idag ställde vi tillbaka sängarna till gästrummet, efter att de utgjort möblemanget i vårt utesovrum under ett par månader. Sedan kröp vi ihop i Röda havet, som vi kallar vår soffa för, med tacopizza och filtar, lite ruggiga efter kvällsdoppet och hade fredagsmys på ett väldigt höstigt sätt.

När skolan börjar om lite drygt två veckor, då är det höst på riktigt i min värld och den sortens nystart som jag alltid välkomnat. Ett tillfälle att ta  nya tag, ändra på det som behöver ändras och kanske våga sig på något nytt? I den här familjen blir det valptider, eftersom vår svarta lilla lurvtott kommer hem till oss i slutet av augusti. Det blir nyttigt och välgörande att ställa livet på ända, en smula.

Vi åkte och hälsade på valpen idag och som alltid bjuder bilresor på många sköna samtal, idag bland annat med utgångspunkt från karuseller och Liseberg. Bonusdottern, som är 25, lurade över hur länge hon skulle vara modig nog att åka ALLT. Jag erkände att jag börjar bli en fegis, men att den där fegisen behöver motarbetas. Jag vill ju inte bara ge efter för den och konstatera att jag inte åker läskiga saker längre. Saker som snurrar är en sak – de klarar jag helt enkelt inte av rent fysiskt, men de andra, som jag sitter och överlägger huruvida de verkligen är tillräckligt säkra… Jag tror på nyttan av att utsätta sig för det som är lite jobbigt – gå utanför komfortzonen, som det så fint heter.

Jag vill gärna tro att min inställning har att att göra med att jag blev mamma vid nästan 42 års ålder. Jag vill ju hänga med så länge som möjligt och inte vara en gammal tantmamma. Då är det bra att utsätta sig för både det ena och det andra, fundera över hur en vill leva och göra förändringar för att livet ska fortsätta att vara dynamiskt. Kommer ihåg när jag var liten och stolt konstaterade att min mor minsann inte hade badmössa på sig, som de flesta andra mammorna. Det låg en känsla av frihet över det och friheten består väl just i att inte falla in i en trall som andra bestämt. Samtidigt kan naturligtvis en del av mig knacka mig på axeln och försynt påpeka, att det minsann inte är något fel i att luta sig tillbaka och acceptera att jag är äldre och inte klarar av att åka karuseller längre. Jag skulle, så att säga, med gott samvete kunna avstå. Men nä. Risken är allt för stor att jag skulle stagnera och vips satt jag väl där med stödstrumpor och beige poplinkappa, upphottad med scarf i duvblått eller puderrosa. Vilket för all del kan vara helt okej, men det är inte jag.

För tre år sedan slutade jag springa, efter att ha skadat knät i en brännbollsmatch på en stubbåker med de andra – hrm – 30-åringarna. Efter att ortopeden konstaterat att jag gott kunde nöja mig med de Göteborgsvarv jag sprungit, bestämde jag mig för att ställa undan joggingskorna och hålla mig till promenader. Men så har jag stött på en ny träningsform, 3D, som börjar ge så tydliga resultat, att knät till exempel inte alls gör lika ont längre. Inte för att jag känner att jag måste springa Göteborgsvarvet igen, men det vore ju härligt att emellanåt kunna ta en springrunda på skogsvägarna – jag som har älskat att springa.

Efter det första korta, korta springförsöket kände jag hur glädjen kom bubblandes igen. Det är ju som Gunde säger, inget är omöjligt. Men det gäller att inte slå sig till ro, att inte bara finna sig i att det är som det är, utan hitta nya sätt att göra saker på.

Jag tror det blir en bra höst för det.Men först några sköna sommarveckor till, va?

 

Kategorier: Föräldraskap, Motivation, och Personlig utveckling.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo + 4 =