Dag 113

Jag var med på en webbföreläsning häromveckan för att få tips på hur man gör PR för en bok. Om man nu skrev en bok. Det gör inte jag. Jag skriver två böcker.
Eller också är det kanske mer riktigt att säga att jag skriver en bok, för den andra ligger mest till sig. Och ska jag vara helt ärlig så är det nog ytterligare en bok som ligger till sig, men det kan också hända att den blir en del av den andra...

Hur som helst. Föreläsaren tipsade om att man ska berätta för sina kontakter att man håller på att skriva en bok. Det är säkert ett bra tips - och hur läskigt som helst, för skulle jag berätta om den för alla runt omkring mig så blev den ju helt plötsligt väldigt verklig.

Boken jag skriver är ett uppdrag. Jag har fått en kvinnas berättelse att förvalta och det är en svindlande resa att vara med på. Det har tagit tid. Först har jag lyssnat, sedan processat och nu format hennes ord till en berättelse som förhoppningsvis ska fånga läsaren, ge en rättvis bild åt huvudpersonen och lyckas förmedla känsla och engagemang.

Själva berättelsen har allt från romantik till svek och tragedi, så den är jag inte ett dugg orolig för. Jag behöver verkligen inte hitta på en massa saker för att det ska hända något. Men att göra berättelsen rättvisa... vilken utmaning!

Nu ska jag alldeles snart lämna över ett första utkast till min uppdragsgivare. Det innebär att jag tillbringar timmar och åter timmar varje dag med att tillfoga de sista bitarna, arbeta om en del av det jag redan skrivit och leta efter pusselbitar som jag har missat.

Jag är så inne i berättelsen att jag känner mig lite främmande i verkligheten.  Det är ungefär som när man somnat tungt mitt på dagen, rasat ner i en djupsömn och inte riktigt kan orientera sig när man vaknar.  Jag längtar efter att få gå tillbaka till den andra världen igen och det får jag redan i morgon bitti.

Men först lite sömn, på riktigt.