Att våga tro på sin förmåga

Kategorier: Minnen, Motivation, Personlig utveckling, och Vänskap.

Jo, jag vet. Jag bloggade igår också. Och dessförinnan inte på en evighet. Men ibland bubblar det upp sådant som behöver ut. Man skulle helt enkelt kunna se det här som en replik på gårdagens inlägg. I den mån man nu kan ge replik på sig själv.

Idag har varit så mycket. Klockan borde rimligen vara närmare midnatt, men fortfarande är det mer än tre timmar kvar dit och jag har just återvänt till hemmet.

Jag åkte hemifrån tidigt i morse för att träffa min musiklärare från högstadietiden. Det är 40 år sedan jag gick ut nian och sist jag träffade honom kompade han mig när jag sjöng solo på min brors bröllop för 20 år sedan. Idag skulle min brors svärmor, tillika min väninnas mamma, begravas och jag var ombedd att sjunga.

Ironiskt nog – eller kanske av någon anledning – så fick jag en dunderförkylning för en dryg vecka sedan och den satte sig, förstås, på stämbanden. Så fokus har varit på att över huvud taget lyckas sjunga alls.

Min dotter går i en skola där barnen tränas mycket på att prata om sina förmågor. Vad är man bra på? Vad behöver man bli bättre på? Jag inser att en av anledningarna till att jag har hoppat på flera utmaningar inom idrott; tjejklassiker, halvklassiker, Lidingölopp… är att det är så mätbart. Det blir väldigt tydligt om jag har en förmåga att simma 1500 meter i en kall älv. Kommer jag i mål, så har jag lyckats och därmed alltså en slags förmåga att simma. Sedan kan jag titta i resultattabellen för att se vilken plats jag kom på och på det viset få ytterligare kvitto på min förmåga.

Men sången. Den har jag alltid haft med mig, men jag har absolut ingen aning om hur min förmåga är. Vad är liksom att sjunga bra? Nog för att jag har sjungit i många körer och gärna tar ton i nubbevisor. Men det kan ju faktiskt vara så att rösten är tämligen medioker, men att min glädje i att sjunga betyder mycket, och dessutom är det ju trivsamt att kunna ha någon man känner som sjunger på bröllop och begravningar. Då är röstkvaliteten förlåtande, helt förståeligt.

Jag inser, att genom att jag flyttade från min hemstad när jag var 18, så sa jag också adjö till tryggheten i att ha människor omkring mig som känner mina förmågor. Sedan dess har jag skapat mig nya vänner, men jag vet inte, det är som att jag inte riktigt vågar lita på deras omdöme. Jag har inga självklara referenser som den som bor kvar i sin barndomsstad med släkt och klasskamrater omkring sig.

Jag och min musiklärare Per-Inge Wåhleman i ett klipp ur Trollhättans Tidning 1978.

Och idag, 40 år senare. 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

Men idag var jag tillbaka. Hemma i Trollhättan hos min musiklärare som pensionerat sig efter 40 år i yrket och drygt 15 000 elever (!), tar jag vid där jag lämnade honom, känner mig trygg och kan låta det han säger gå raka vägen in i mig.
– Varför gör du inte något mer med musiken och din sång?
– Jag känner igen din klang i rösten!

Nej, det här är inte ett blogginlägg för att tala om att jag är en fena på att sjunga. Det jag vill belysa, är att det inte är helt lätt att ha koll på sina egna förmågor. Och då behöver man kunna känna tryggheten i att lita på dem man har omkring sig. Att våga tro att man är bra på något – det är också ett val.

När jag stod där och sjöng idag på begravningen och kände att rösten höll nästan hela vägen och vågade njuta av att ge tonerna rymd, så tittade jag på min svägerska, sedan min bror och min mor. Så såg jag att min sång nådde fram till dem och vågade lita på att jag var okej.

Och efteråt kramade min musiklärare om mig och såg så där glad och rakryggad ut, som bara han kan och så sa han något i stil med att det alltid är lika roligt/hedersamt/en ynnest att få kompa mig. Jag kommer inte ihåg exakt, men det kändes varmt och ärligt. Och lite overkligt. Och självklart fanns det en liten en på min axel, som sa: “Klart han säger så. Och vadå, han träffar dig var 20:e år…!”

Men jag valde att inte lyssna på den lilla, utan lät det goda sjunka in i mig, och så tänkte jag: “Jamen ‘jäsicken’, jag kanske ska försöka få sjunga med ett storband i alla fall?!”

Det är nämligen en väldigt gammal dröm, ända sedan jag såg Glenn Miller-filmer och lyssnade på Doris Day på föräldrarnas skivspelare. Vi får se. Det kanske faktiskt blir så.

Chansen är i alla fall betydligt större om jag faktiskt vågar att ha det som ett mål och göra val som kan leda ända fram.

Kommentarer

  1. Mia

    Det blev precis så som jag ville att det skulle låta! Inte ens Mikael Wiehe och Tommy Körberg kunde gjort det bättre <3
    Kram Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

åtta − 3 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.