Dag 145

Jag älskar det oplanerade. Och blir alldeles låg av det. För tänk, ja tänk om INGET händer?
Söndagar har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. En dag som helst inte ska ha några måsten, en vilodag att helga. Och sedan jag läste Tomas Sjödins bok Det händer när du vilar, så har vila fått en vidare betydelse. Vila är det jag anser är vila och behöver inte nödvändigtvis innebära att jag inte ska göra något. Däremot är det en dag där jag får göra det jag vill.

Så när den här dagen inleddes var den ett oskrivet blad. Efter en tidig och lång frukost vid kakelugnen, fixade jag upp en bonad och letade fram ett överkast till det ommöblerade sovrummet. Telefonen ringde. Väninnan J var i närheten i lunchtid. Var jag hemma? Det var jag. Hon var så välkommen!

Insåg att det var den 20 november precis som telefonen plingade till igen och precis, det var ju det jag just hade insett. Idag skulle väninnan L passera. Det visste jag ju, det hade bara försvunnit ur min dagen-efter-föreläsning-hjärna. Min hjärna har en inte helt angenäm förmåga att städa lite i sådana lägen. Men så sent som dagen innan hade jag tagit fram kantarellerna till lunchomeletten.

Förberedde en lunchomelett för tre medan gästerna anlände tätt inpå varandra. Och så vips, så var det så där i mitt kök, som jag bara älskar att ha det. Glada återseenden, samtal, vänner som sammanförs, mat som dukas fram, lek med valpen, erfarenhetsutbyten företagare emellan, skratt - ja, liv helt enkelt! Jag hade burit med mig ett vemod ett par dagar och jag riktigt kunde höra hur det lyfte som en stor fågel som lämnar sitt bo med tunga, starka vingslag.

När gästerna hade åkt vidare var huset ändå inte tomt, utan fyllt med en energi som gick ända in i märgen. Jag stegade upp på övervåningen, sopade rent det gamla matbordet från all bråte som samlats där, så där som bråte lätt gör på möbler som står placerade utan någon särskild mening. Bordet och vidhörande stolar fotograferades och lades ut på Blocket och på Facebook. En knapp timma senare hade jag kommunicerat med fyra potentiella köpare och sålt det till en av dem. En lite längre stund senare var bordet isärplockat med skruvar ordentligt sorterade i olika påsar, så att köparen skulle kunna få ihop det igen så lätt som möjligt.

Sådana dagar är det helt okej med färdigköpt risgrynsgröt till middag, eftersom hjärnan haft fullt upp med allt annat än att planera in en söndagsstek.

Om inget händer var det, ja. Och när hände det senast? Det är en gåva att få bo mitt på vischan och ha så många fina vänner som fullständigt struntar i det, utan tar sig hit i alla fall. Vänner som på något härligt sätt lyckas få mitt hus att alltid ligga på vägen till eller från något. Precis så vill jag ha det. Precis så har jag det.

Över huset hör jag vingslagen från vemodets fågel och det är helt okej. Vemodet är en del av livet, men glädjen finner större näring.