Det var bra att jag ringde, sa de

Dag 115

Man ska lita på sin magkänsla. Det har jag polisens ord på.
Ojojoj, livet på landet, alltså. Alltid är det något! Jag hann precis slå mig ner på förstubron med dagens lunchsallad, så hör jag ett billjud som inte låter helt bra. När jag tittar över häcken (som verkligen måste klippas snart), ser jag en liten röd bil som kommit över på fel sida vägen och nu tar sig upp på slänten mot kohagen, stannar till mot elstängslet och rullar tillbaka ner igen. Det visar sig att bilens förare hade slumrat till och förvirrat börjar han till slut få ordning på var han befinner sig.

Det är inte många veckor sedan en annan bil låg i den andra kohagen, men där såg jag aldrig till någon förare och inte ringde jag polisen, heller. Det gjorde jag nu. Den risiga bilen och förarens förvirrade tillstånd gav mig inga bra vibbar. Jag kände bara att honom vill inte jag möta i trafiken. Själv tog han sin telefon och någon påse med sig och traskade iväg.

Den där känslan när man ringer 114 14… Jag ringde ju för ett par veckor sedan också, då när det låg kläder och saker utspridda över E20 och i andra vägriktningen stod en mc parkerad och mot oss kommer föraren gående. Skäl nog att ringa, tyckte jag då. Skäl nog nu också, sa magkänslan. Men tänk om de har koll, liksom:
– Du, det är hon i Skara igen, Remningstorp, du vet…

Ringer i alla fall. Blir väl mottagen och jajamensan, de skickar ut en bil. Det kommer två till och med. Med blåljus. Föraren är väck, men jag ger signalement (vad svårt det är!), beskriver klädsel, kroppsform “och så hade han en mun som  om han var tandlös, liksom”, förklarar jag och visar med min mun hur han såg ut.
– Hur tandlös, frågar polisen och då skrattar vi. Hon inser också att jag inte hann räkna tänderna. 🙂 Nåväl, de verkar verkligen vilja ha tag på honom. Hundförare kallas in.

Med detta pådrag börjar jag känna mig lugn i att jag hade ringt vid rätt tillfälle. Om de bara tittat på bilen, hört mig och åkt därifrån, då hade det inte mitt samtal varit lika befogat, tänker jag. Men nu… Jag förklarar att i vanliga fall skulle jag bara kört föraren till närmaste verkstad, men den här hade jag ingen lust att bekanta mig med närmare. Det var kanske konstigt?
– Nejdå, magkänslan ska man lita på, säger polisen till mig.

De hittar ingen förare, han har blivit upplockad, tror de. Och senare på kvällen är bilen borta. Det blev inget brott den här gången, men tänk, jag fick i alla fall bekräftat av polisen att magkänsla är på riktigt.

Det känns fint.

Kategorier: Landsbygden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett + 7 =