Målet är en kropp med värk

Dag 91
Hon möter mig med ett lika stort leende varje gång, men allra störst är det på måndagsmorgnarna. Vår egen tid. När det glittrar så där i hennes ögon, då vet jag. Då vet jag att jag kommer att få svettas rejält mycket och använda pannbenet det mesta jag kan.

En gång lyssnade jag på en föredragshållare, som pratade på samma personaldag som jag gjorde. Han var så där snygg, så att när han rättade till den där mackapären som hör till mikrofonen och som han hade lagt i bakfickan, och han ursäktade för att han pillade på sig: så suckade en av kvinnorna i publiken: Det gör i-n-g-e-n-t-i-n-g.

Under sin föreläsning tror jag att han – utan överdrift – nämnde närmare 20 gånger att han tränade på gym. Och jag kunde inte låta bli att tyst i mitt eget huvud notera: onödig information. Jamen, grabben var ju ett muskelpaket och hade klätt sig i tajt vit skjorta. Att påtala det var liksom overkill.

Om JAG däremot hade sagt att jag tränade regelbundet på gym, så hade det fått en annan betydelse. Jag behöver å andra sidan inte poängtera att jag är glad och utåtriktad – för det är också väldigt uppenbart när jag står och föreläser.

Om jag hade sagt att jag tränade på gym, så hade det kunnat få någon eller förmodligen fler, att tänka: kan hon, så kan jag. För jag bär fortfarande på drygt 20 kilos övervikt och det är liksom inte så vi tänker oss en person som anlitar en personlig tränare. Men någon gång måste man ju börja och det vore ju tokigt att börja gå på gym och anlita en personlig tränare först när jag har blivit vältränad…

Hon ser snäll ut, men... ;-)

Hon ser snäll ut, men… 😉

Så jag gör det nu och har ni någon gång möjligheten, så… Vad den människan kan få mig att göra! Det tänkte jag senaste i måndags morse när jag greppade två så kallade kettlebells (en sorts tyngder) à 20 kilo och gungade mig framåt utmed den utstakade vägen. Detta efter att jag hade svingat en ”blott” tolvkilos likadan än rakt ut och än upp över huvudet, och så några fyrokilostyngder upp på raka armar igen och igen och igen och så var det dags för den där promenaden med 40 kilo igen. Svetten sprutar i kapp med mjölksyran.

I huvudet tjattrar mina två egon för fullt: ”Guuud, eller?! Du haaaatar ju att göra samma sak flera gånger. Hon säger att du klarar sex omgångar på tolv minuter, men fem räcker väl, eller fyra?” ”Nej, kom igen, lyssna inte på gnällspiken, du klarar det här, bit ihop, köööör. Du är stark – kanske inte riktigt så här stark, men ändå!”

Och detta ackompanjerat av min PT Anna, som ärligt talat nog är den enda som faktiskt tror att jag ska fixa det. Och eftersom hon tror det, så gör jag det. I alla fall väldigt nära.

Mitt mål med träningen är att hjälpa min kropp att inte ha ont – förutom av träningsvärk. Ett knä som krånglade, en svank som gör ont – jamen, det började bli mer och mer dumma krämpor. Och det är ju inte så konstigt när jag helt självmant byggt på kroppen med fler kilon än den hade tänkt sig. Framför allt vill jag inte känna mig begränsad på grund av något som jag faktiskt kan påverka själv.

Idag har kroppen svarat: ”Jomen tack så himla mycket, nog har jag träningsvärk, alltid!” Och det är den SÅ väl värd. Tack för att du hjälper mig att nå dit, Anna! 🙂

 

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.

Kategorier: Kost och motion och Motivation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + sju =