Konsten att hålla ut – eller inte

Dag 50

Backa tillbaka och läs från början. Dag 50. Jomensan, nu har jag kommit halvvägs i denna bloggutmaning. Efter 10 inlägg  kändes det som en evighet och nu känns det: va?! redan?!

Min andra utmaning “100 träningspass före midsommar” har kommit längre. Där tog jag mitt 82:a pass i kväll och har smått börjat planera för hur fortsättningen ska bli. För 100 pass kommer ju lätt att ordna, men är det över huvud taget görligt att fixa 150 före midsommar?

Jag är en projektmänniska. Gillar tydliga ramar och en deadline inom en inte allt för avlägsen framtid. Tidigare har jag haft andra träningsmål: Tjejklassiker, Klassikerhalvan, GöteborgsVarvet… Men efter att jag fick riktigt ont i knät för två år sedan har jag gett upp löpningen. Efter det blev det inga mål. Vad jag än kunde komma att tänka på, så innehöll det löpning. Jag sörjde verkligen att inte längre kunna snöra på mig skorna en tidig morgon när husets invånare fortfarande sov, och löpa ut på grusvägarna hemmavid – eller i en grekisk by eller europeisk storstad om jag var på semester.

Men så kom bästaste kollegan och vännen T och stoppade den här träningsutmaningen under näsan på mig. Jag liknar mig ofta vid en Ferguson: långsam, men uthållig. Var nöjd med mina två pass i veckan på gymmet. Tills veckorna gick och jag insåg att jag aldrig skulle hinna i mål med den takten.

Och nu är det som det är. Jag har blivit endorfinberoende. Har jag en vilodag, så kryper det i kroppen och jag längtar verkligen efter att träna. Det är ett fantastiskt gym, ett för enbart kvinnor och även om det finns många bra och trevliga gym, så blir det något alldeles särskilt. En fantastiskt tillåtande stämning med kvinnor i alla åldrar, storlekar och träningsmål. I omklädningsrummet hänger dessutom både jeans, snyggkappor och slöjor. Och vi har så kul, så hälften av träningsvärken i magen kommer från alla skratt, det är jag helt säker på.

Det är ju inte alla som har det så, när de tränar. Att de går dit för att ha kul. De kanske går dit för att de måste, för att det är nyttigt eller för att de behöver. Men jag tränar för att det är kul.

Häromveckan skulle kollegan T och jag hitta på något trevligt att göra med kollegan M, som har sitt kontor i en annan stad, men skulle tillbringa en kväll med oss. Vi blev verkligen eld och lågor när vi kom på vad vi skulle kunna göra tillsammans.
– M, vi har en plan för vad vi ska hitta på!
– Vad bra! Vad ska vi göra?
– Vi ska ta ett pass på vårt gym!
– Gud, så tråkigt.
Jomen nä, det är inte alla som har samma positiva erfarenhet av gym som vi. 😀 Och det är inte alla som tycker att träningskläder i ett gym är svaret på en kul kväll. Vi åt en god middag på restaurang i stället och skrattade allt en hel del där också. Och så tog T o jag gymmet dagen efter i stället.

Bloggutmaningen har jag kommit halvvägs i, men träningsutmaningen närmar sig sitt slut. Dags att lära sig att bara vara ihärdig och fortsätta ha kul. Eller inte. För visst måste det väl finnas någon ny utmaning för mig?

 

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: Kost och motion, Motivation, och Personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton + 10 =