Dagen blev en bra lektion i källkritik för Violen. Vår historia med den stulna och återfunna cykeln har typ gått några varv till.
Efter att jag bloggade om hur jag lyckades få tillbaka Violens cykel, så blev jag kontaktad av lokaltidningen som gärna ville skriva om solskenshistorien. Det fick de gärna göra. Jag brukar ju själv påpeka att det är konstigt att de goda nyheterna ska ha så svårt att få utrymme i media, och då vore det ju knepigt om jag inte skulle bidra själv.

Artikeln i Skaraborgs läns tidning var både trevligt skriven och korrekt, förutom rubriken som sa att jag konfronterade tjuven.
"Anna-Karin konfronterade tjuven
Snackade tillbaka dotterns cykel"
Jag har ju inga bevis för att personen på Violens stulna cykel var tjuven, och det påpekade jag flera gånger. Men jag vet också att det inte alltid är artikelförfattaren som sätter rubriken.

Idag ringde kvällstidningen GT och undrade om jag kunde tänka mig att berätta för dem också. Jomenvisst! Som sagt, det är ju kul att goda nyheter får utrymme...
Violen och jag fick ta några bilder på oss och eftersom jag nu var föreläsare, jag kanske kunde tänka mig att göra en kort film till dem också, där jag berättade lite om det här med civilkurage, och skicka in till tidningen? Jodå, det kunde jag, det med.

Det här är ju en liten skithistoria. Trevlig, men liten. Som det snurrar på. Jag får erkänna att jag inte riktigt tänkte på att nyheten ocksåskulle gå i Expressen,  men GT och Expressen hänger ju ihop. Jag tänkte kanske inte heller att det där jag filmade skulle bli en del i ett litet filmreportage. Där det också felaktigt sägs att jag fick syn på tjuven. Men mest av allt studsade jag väl på rubriken, även här:
"Anna-Karins hjältebragd
- för otröstliga dottern"

Nåja. De som känner Violen vet att hon inte direkt är typen som vare sig blir förtvivlad eller otröstlig. Förutom den första gången hon fick ta farväl av en favorithäst i stallet, som skulle avlivas.
- De kommer ju tro att jag är en bortskämd unge, säger hon och skakar på huvudet.

Hon har för första gången fått en inblick i hur det fungerar. Man är med om något. Berättar det för någon. Den personen återberättar det för en tredje. Det är som viskleken. Det är inte det att någon egentligen vill förvanska urbudskapet, den första berättelsen. Men en story blir ju alltid bättre om man förstärker den lite.

Det är också nyttigt att inse hur olika laddade orden är. Det jag berättade för GT-journalisten var ju att jag sa till killen på Violens cykel att hon var jätteledsen. Det är klart att hon inte var lycklig precis, men otröstlig, det var hon inte.

Och det är klart att jag är glad över att jag vågade gå fram och prata med killen, att jag lyckades hitta de rätta orden som inte skapade en konflikt, utan gjorde det möjligt för honom att komma ur situationen tämligen smärtfritt. Men hjältebragd? Nä. Det spar vi till de riktigt stora grejerna, tycker jag.

Vi tackar för lektionen och jag ska nu börja skissa på en ny föreläsning om förhandlingsteknik. 😉 🙂

Detta är inlägg 19 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017