Dag 44

- Vilken attityd! utbrister Violen när vi går till bilen med våra matkassar. Hon hade noterat samma sak som jag; den kassörskan var inte på rätt ställe idag.
Jag hör till dem som gärna tar en scanner när jag handlar. Ibland dyker det ju ändå upp något som man behöver personalens hjälp med och idag var en sådan dag. En vara som skulle vara rabatterad fick inte sitt rätta pris i scannern. Kassörskan vid scanningutgången står böjd vid kassan och skriver upp något. Hon tittar upp när vi kommer och jag förklarar ärendet.
Suck.
- Ja, då får jag ordna det här i kassan, men jag måste verkligen göra det här färdigt först.
- Absolut! Vi har ingen brådska, ler jag.
Suck igen. Blicken stint ner i papperen hon skriver på.
- Hon har väntat länge, den här kunden, så jag kan inte låta någon mer gå emellan nu.
- Nejnejnej, som sagt vi har ingen brådska. Vi väntar, ler jag något lite stelare. Jag hade ju redan sagt att vi gärna väntade...

Så blir det vår tur. Den trötta kassörskan knappar in något i kassan:
- Rabatten gällde nog bara vanilj.
- Nej, det stod att det gällde för flera smaker, påpekade Violen. Hon borde veta. Hon har längtansfullt studerat den där rabattkupongen länge nu.
Kassörskan tittar inte ens upp.
- Jaha. Jaja, nu är det i alla fall borttaget, så att ni har fått rabatten.

En av de saker jag har svårast för är när jag inte riktigt blir trodd. När någon gör som kassörskan rättar till, men gör det på ett sådant sätt att jag ska känna mig tacksam. Fast att det snarare handlade om ett programmeringsfel i butikens scannersystem. När jag går därifrån med en känsla av att hon nog faktiskt inte trodde mig, utan tyckte jag var en rätt besvärlig kund som drog en vals och som hon nu gjorde en tjänst genom att "gå med" på min vals.

Den där meningen "Jaha. Jaja, nu är det i alla fall borttaget, så att ni har fått rabatten" kunde sagts på ett helt annat sätt. Med ett leende och kanske ett tillägg: "Nu får vi hoppas att det inte händer igen. Tack för att ni sa till!"

Kanske hade hon en dålig dag. Det kan ju hända oss alla, eller hur? Fast hur vissna vi än är har vi alltid ett val: vem är värd att smittas av mitt dåliga humör idag? Och blir jag verkligen själv på bättre humör ifall de omkring mig dämpas? För att vi påverkar alla runtomkring oss vare sig vi är på gott humör eller dåligt humör, det vet vi ju. Det blir lite tröttsamt att möta de där som ogenerat pyser ut sin misslynthet - än värre när de har ett serviceyrke!

Mitt humör klarade sig idag, inte minst tack vare Violens "Vilken attityd!" För det finns riktigt gott hopp om framtiden när tolvåringar noterar när det inte känns bra att mötas av en uppless nuna. Det innebär att hon fattat motsatsen också.

Fast jag blev inte så där himla sugen på att gå tillbaka och handla just i den butiken...

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100