Vad sjutton säger du?!

Dag 43

Kan inte låta bli att reflektera över hur vi kommunicerar med varandra i sociala medier. Hur lätt det är att uttrycka sig klumpigt och hur svårt det verkar vara att bemöta människor här på samma sätt som vi gör i verkliga livet.

Jag älskar verkligen att finnas med på nätet. Här finns oanade möjligheter, oavsett om man utnyttjar exempelvis Facebook i sin yrkesroll – som jag ofta gör – eller om man bara vill ha det lite trevligt och tjata med folk. Och så allt däremellan. Jag finns med i många andra sammanhang också, trivs med att nätverka, men aldrig hör jag sådana konversationer som jag bevittnar på Facebook eller i kommentarsfält till bloggar. Och tur är väl det.

Om någon säger något otrevligt i ett samtal i verkliga livet, som inte är riktat till mig egentligen, men som jag råkar överhöra, så rynkar jag säkert pannan för att visa mitt ogillande, men vänder mig bort från samtalet hellre än att lägga mig i. Ja, om det inte är så att det är en vän till mig som är måltavla för det otrevliga, då sluter jag upp vid sidan och försöker vara ett stöd. Visst är det väl så vi gör?

Men på Facebook finns det många människor som inte upptäckt motsvarigheten till att vända sig bort från samtalet. Nämligen att scrolla. Utan i stället ger sig in i diskussioner med hull och hår. Och när vi inte kan använda vårt kroppsspråk, är det lätt gjort att orden upplevs annorlunda än det var tänkt. Och det är också enklare att bre på lite extra, eftersom inte mottagaren står öga mot öga mot en.

Här haglar tillmälen, spydiga kommentarer, arga emoijar och hotas med att lämna gruppen. Ja, för någon dörr finns ju inte att smälla i… Vissa dagar dyker diskussioner upp i mitt flöde, så jag nästan får ont i scrollfingret. Jag försöker att inte stanna upp och läsa för mycket, för det leder då inte till något gott.

Jag brukar hävda att Facebook gör det lättare att få kontakt på riktigt. Efter att ha sett varandra i vänners flöde, så känns det faktiskt som att man känner varandra lite grann. Nu hoppas jag bara att de kortare avstånden inte innebär att vår samtalskultur förändras till det sämre och vi börjar bli mer bekväma i att vara ”osnygga” i våra val av ord mot varandra, även när vi faktiskt träffas. Men tänk er själva, om folk stod och slängde glåpord, hot och spydigheter mot varandra på stan – bara för att de tyckte olika om politik, vargar, kött eller feminism. (Som för övrigt verkar vara de ämnen som människor tycker till mest och hetsigast om.)

Min förhoppning är att vi med tiden istället lyckas bygga ett bra samtalsklimat även i sociala medier. Med tanke på hur mycket programmerare kan fixa idag, så kanske de kan fixa till en funktion som gör det omöjligt att uttrycka sig som man vill? En slags censurknapp. Använder du ett för ohyfsat språk och gör personangrepp, så får du en stöt. Eller varför inte en fördröjningseffekt, så att det måste gå tio sekunder från det att du läst något tills du kan svara på det. Så hinner den eldfängde kanske tänka en gång till? 🙂

 

 

 

 


imageDet är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: En bättre värld och Kommunikation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − 1 =