Vad hände med lite vanlig hyfs? #netikett

Folk beter sig faktiskt som skit, nu för tiden. Bara för att de kan, tror jag – dolda av anonymiteten som erbjuds på nätet.

I P4Skaraborgs nyhetspanel där jag medverkar, diskuterade vi idag varför tonen ofta blir så hård i kommentarsfältet. Oavsett ståndpunkt, så blir debattörerna väldigt kategoriska och använder ett språk som ofta är förminskande, oartigt och inte sällan rent förolämpande.

Jag tror att det är för att man kan. För att det är så mycket lättare att häva ur sig saker när man inte behöver se den andra i ögonen och ofta har man till och med skaffat sig en fejkad identitet. Testa att göra ett inlägg på Twitter eller Instagram och hashtagga med #feminism #jämställdhet #hbtq #migration eller liknande och vips! kommer det att flöda in kommentarer från människor du aldrig mött. Eller i mitt fall, från människor jag mött men inte känner och som jag verkligen inte tror skulle uttrycka sig på det viset de gör nästa gång vi ses på stan.

Jag tänker att det ändå är positivt att vi diskuterar just detta, hur vi bemöter varandra i sociala medier. Att det verkligen är på plats att sätta upp spelregler och helt okej att blockera en person som inte kan följa vanligt hyfs. Man kan inte gnälla om att man blivit utkastad ur en tråd eller blockerad, om man inte har uppfört sig ordentligt.

För det finns en missuppfattning om att yttrandefriheten innebär att vi kan säga vad vi vill till vem som helst (och jag vet att jag skrivit om detta tidigare, men det är så viktigt!). Så är det inte alls. Precis som i alla andra tillfällen när vi möter varandra, ska vi göra det med respekt.

Hur svårt kan det va?!

 


Detta är inlägg 75 av 100.

Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.

Kategorier: En bättre värld och Kommunikation.

Kommentarer

  1. Johani Karonen

    Nätkonversationer är som en slingrig och hal landsväg. I kurvorna kan en lätt halka i diket, speciellt om det är dosering. Jag kommer att tänka på Flugornas Herre och den ojämna kamp som civiliteten för mot ondskan och grymheten. När någon börjar bete sig är det lätt att andra hänger på. Att då stå upp och dra i den andra riktningen är som att försöka hindra ett gäng mopedister att halka i diket på en regnvåt isgata. De som blivit utrustade med dubbdäck redan innan kan det vara lönt att varna, men har de blankslitet så är det knappt ens lönt att sanda. Ja, OK men det går åt en himlans massa sand, och vem orkar sprida den?

    • Ärligt Talat

      Tack Johani!
      Gillar dina målande liknelser! 🙂 Ja, så tror jag också att det är, att det är många (inklusive mig själv) som drar sig för att argumentera i en redan infekterad dialog. #jagärhär är ett gott initiativ, där många hjälps åt när skribenterna får veta att någon kommit i skottgluggen.
      Om vi är många som sandar, kanske det inte känns lika tungt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × 5 =