Utmanar mig i mina egna stup

Kategorier: Kommunikation och Personlig utveckling.

Världen är full av sårade själar och trampade tår. Så himla onödigt och egentligen så lätt att ändra på. Om vi bara var bättre tränade på att prata med varandra.
Jag är medveten om att jag ofta förenklar saker. Jag har liksom svårt att förstå varför det måste vara krångligt. Om du och jag inte är överens, så kan vi väl försöka lösa det tillsammans. Det är ju inte som att man vill vara osams. Det är ju inte heller så att man vill trampa tår eller såra någon med flit. (Jo, självklart. Jag vet att det finns rötägg och dem kan jag inte göra något åt, så jag tänker att jag fokuserar på folk som vill väl i det här resonemanget.)

Det är nog nästan den enda gången jag verkligen är teoretiker. För jag tycker verkligen att det är hur lätt som helst. I teorin. I verkligheten däremot – att det kan vara så himla ångestladdat, svårt och svettigt???

Så istället för att gå känna sig trampad på, förnärmad eller sårad, så skulle man kunna säga: “aj! det där kändes inte bra för mig”. Så att det blir lätt för den som trampat, förnärmat eller sårat, att säga: “Men förlåt! hade inte en tanke på det. Hur kan vi göra det bra igen?”

Hur kommer det sig att vi är så dåliga på att göra något, trots att vi gör det varje dag. Trots att vi pratar med flera människor varje dag och gör så genom så gott som hela livet, så är det inte många av oss som har lyckats knäcka koderna och leva upp till dem i verkliga livet.

Kommunikation är verkligen det svåraste som finns – inte minst för att vi tror oss om att vara tydliga, att det går att se utanpå oss vad vi tänker och känner. Men det är vi inte, för vi har ju allt det andra också; hela vårt bagage med tidigare erfarenheter.

Och det är väldigt lätt att dra slutsatser utifrån tidigare händelser. Så om någon till exempel viskar med varandra när jag är med, så är det väldigt lätt för mig att tänka att de viskar om mig och kanske också gör sig lustiga på min bekostnad. För det har jag varit med om när jag var liten. Och det sitter kvar.

Så jag köper det, att det inte är så lätt att lösa en kommunikativ fnurra. Men jag tänker banne mig jobba på att bli ständigt förbättra min egen förmåga. Försöker att snabbare räta ut mina egna frågetecken. Blotta mig och tala om hur jag känner det i svåra situationer. Det är superläskigt, men går förvånansvärt bra. Hittills har ingen flabbat mig rakt i ansiktet och sagt att jag får ta hand om mina egna demoner.

När jag var yngre tyckte jag om att utmana mig själv i sånt som gav adrenalinkickar; åka helt vrickade saker på Liseberg, ställa upp som kartläsare i rally, hoppa fallskärm (fast det blev inställt). Det där lockar mig inte längre. Jag vill hellre hoppa utför mina inre stup och känna hur jag växer när jag lyckas.

2/100

#100dgr    Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett + ett =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.