Det mesta tjänar på lite distans. Konstaterar jag efter att ha stått en halvlek inne i hemmalagets hejarklack. Det är som att ha gästat ett främmande land.
Det var fjärde semifinalmatchen ikväll och Villa BK (vi pratar bandy) hade chans att vinna en biljett till finalen. 5400 personer fyllde arenan och vi knödde oss in på en sektion. Där alla entusiastiska supporters står. Vi smälte bra in i våra matchtröjor och sångerna är verkligen en del i bandyn som jag älskar.

Det var precis som att stå i en kör. Det är inte heller alltid så vackert. Det är liksom inte säkert att alla röster i en kör är vackra i sig - det är ju det som är tjusningen, att alla vi som inte är solister kan få sjunga vackert tillsammans. Men entusiastiska var de, alla i den här hejarklackskören. Efter en stund blev det dock helt olidligt att stå där, eftersom det uppenbarligen var så att en eller några i "kören" fick ta i så att det inte gick att hålla tarmluften på plats...

Andra halvleken följdes på en annan sektion med mer damer och där var det mer en grundton av parfym, som jag och resten av sällskapet kände oss mer hemma i. Och hejarklacken ljöd åter vackert på avstånd.

Hejarklackar är lite underskattade. Egentligen borde vi allihop skriva in oss i supporterklubben och göra dem sällskap. När de väcker liv i oss övrig publik så bärs laget fram på energin. Det vittnar spelarna ofta om. Energin från publiken är som en extra spelare. Och vi förstår dem - det måste kännas magiskt med det stödet.

Men hur känns det när det stödet tystnar? För det gör det nämligen när det inte går så bra längre. Då börjar alla kommentarerna muttra fram i raderna: "men va fan, man måste ju vara först på bollen", "men sätt fart på skridskorna, det där går ju inte"...

När det står 3-5, börjar hemmapubliken lämna arenan. Det är sju minuter kvar på matchen. "Ja, då är det kört", muttrar de och vänder planen ryggen. Vänder spelarna ryggen. Jodå, de flesta står kvar tills slutsignalen ljuder. Men inte är det många som stannar kvar för att som annars tacka spelarna. Till och med hejarklacken tystnar.

Det är väl för att jag aldrig varit lagidrottare som jag inte förstår det där. För i mina ögon måste det vara olidligt smärtsamt att se hur ens publik lämnar arenan med skakande huvuden. Den där extra spelaren som man pratade om innan matchen, den lägger av innan matchen är slut.

Vi diskuterar det i bilen hem. Männen och jag. Det handlar om känslor, förklarar de. "Vi blir lika frustrerade och blockerade som dom på plan."
"Men ni är inte på plan", invänder jag.
"Rent logiskt har du rätt, men det här är nog som det är. Inget som går att ändra på."
Vilket jag självklart invände ännu kraftigare mot. Det finns väl inget som triggar igång mig så mycket som den kommentaren: det går inte att ändra på.

Det måste väl vara det som är grejen med att ha publik. Vi har distans, vi är inte mitt i röran. Vi åker oss inte skittrötta, så att det bara finns reptilkänslorna kvar att ta till. Vi är uppenbarligen inte så bra på skridskor, för vi är inte med nere på plan och spelar, men vi kan träna oss på att bli bättre som publik. Det är fint att identifiera oss med laget, men vi är inte spelarna på plan. Vår uppgift är att hjälpa dem att tro att de orkar mer.

Jag har varit på en hel del friidrottstävlingar, men aldrig varit med om att publiken inte orkar klappa in höjdhopparen en tredje gång efter två rivningar. "Det är ingen idé, du har ju rivit två gånger", liksom.

Det här är precis som i #metoo ingenting som man behöver bemöta med "alla i publiken är inte sådana". Nej, självklart inte och gudskelov. Men tillräckligt många är det för att det ska bli ganska tomt och patetiskt för oss som står kvar och tackar spelarna för att de gett oss rafflande underhållning för 170 kronor en fredag kväll.

Klart vi kan ändra på det! Om vi vill. Om vi tror det spelar någon roll. Och om det inte spelar någon roll, då kan vi ju stanna hemma och titta istället?

9/100

#100dgr      Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂