Skrolla först, svara sen

Dag 116

Det är svårt det där med information, hörni… Och tänk att man måste ta så mycket ansvar för det själv, också!
Har i ett par dagar ryckt in i en informationsdisk på en konferens. Omkring 200 framstående forskare från hela världen hade samlats. Framstående forskare som alla fick samma påse vid registreringen. I påsen fanns program, karta och en hel del annan information. På kartan fanns markerat var seminariesalarna låg. De salar som låg i samma hus som vi var i, var utmärkta med A4-stora papper.

Så, vad tror ni att vanligaste frågan var?
Helt rätt: var ligger sal si eller så?
En del nästan rodnade lite generat när de insåg att de inte ens hade höjt blicken för att leta efter en skylt, eller plockat fram kartan som det hade informerats om. De flesta rodnade inte.

Den andra vanligaste frågan var: när går bussen och varifrån?
Sedan fanns hela batteriet däremellan, till exempel att man bokat in sig på en utflykt som skulle hålla på längre än vad ens flygbiljetter räckte till för… Svårt att vara med på något på marken, när man enligt biljetten sitter tusentals meter upp i luften… Och det intressanta är naturligtvis att de redan hade fått all information, både i skrift och muntligt ett par minuter innan de gick ut på kafferasten och fram till oss för att fråga om samma sak de just informerats om.

Det här kan naturligtvis bero på många saker; kulturskillnader, genus, status, språkförbistringar (90 procent av dem som frågade var män från Asien…). Men jag tror att den vanligaste orsaken var lathet.

Jag ser ofta samma fenomen i diskussionsflöden på Facebook. Någon har startat en tråd med en fråga. Och sedan följer en väldig massa svar på frågan och när man skrollar neråt så inser man att det inte är många som läst de tidigare kommentarerna – eftersom redan det fjärde svaret var korrekt och konfirmerat.

Idag såg jag en konversation där en kvinna hade lagt ut ett foto med frågan: “Någon som kan gissa vad det är?”
Oj, vad många svar som följde. Några som gissade, fler som ville tala om vad det var. De talade om vad det var och upphovskvinnan sa vänligt: nej, det är det inte. Varpå gissaren stod på sig och sa: Jo, det är det.

Sånt tycker jag är otroligt roande;  när någon ifrågasätter upphovspersonens kunskap, den som ställt gåtan. För det var ju en gåta: kan ni gissa vad det är? Hade hon inte vetat svaret hade hon ju skrivit: “vet någon vad det är?” eller “kan någon berätta…” Nåja, hursomhelst, det var ju just att det felaktiga förslaget upprepades gång på gång på gång av väldigt många, – trots att upphovskvinnan redan hade avslöjat det rätta svaret – som gjorde det hela väldigt uppenbart: de flesta hade inte bemödat sig om att skrolla för att se vad som redan hade sagts innan de skrev sin kommentar.

Jag vet inte hur många gånger stackar’n som hade startat tråden var tvungen att säga hallå, någon har redan gissat rätt! Då kommenterade någon surt: “Jag har inte lust att vara med i någon gissningstävling!” 😀 😀 😀
Folk är bara för roliga! Jamen, det är ju så intressant att se hur vi gärna lägger ansvaret på någon annan, om vi själva inte har lyckats ta till oss informationen.

Så här kommer några förslag på vad man kan göra:

  • Läs informationen ordentligt
  • Granska källan (inlägg som är flera år gamla behöver sällan vare sig kommenteras eller delas)
  • Skrolla och se vilka svar som redan getts
  • Kolla bland FAQ (frequently asked questions) om det är på en hemsida

Så. När du tagit ditt ansvar för att ta reda på vilken information som tidigare getts, hur diskussionen har gått fram tills nu och noterat att ingen faktiskt har berättat svaret på det du undrar över – då är det läge att gå till informationsdisken och ställa din fråga. Eller ställa en ny fråga i kommentarsfältet.

Men att bara kasta sig in i slutet av en diskussion och ta för givet att alla ska dra allt en gång till bara för att man inte orkar skrolla – det är faktiskt ohyfsat.

Eder kommunikationsnörd
Anna-Karin

 

Kategorier: Kommunikation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 − sex =