När vi förmedlar något, är orden bara tio procent av budskapet. Tio procent!
Övriga procent, då? Jo, kroppsspråket står för 70 procent och rösten 20 procent.
Sätt det i relation till hur mycket tid vi lägger ner på att hitta de rätta formuleringarna, jämfört med hur mycket vi faktiskt övar på själva framförandet.

Förra veckan höll jag en föreläsning i Muntlig presentationsteknik för studenter på Etologi- och Djurskyddsprogrammet vid SLU, Skara. Det är alltid lika roligt och inspirerande att föreläsa för studenter! Det är över huvud taget väldigt roligt att stå och prata inför människor.
Jo, jag tycker verkligen det och det gör mig ganska unik.
Det finns undersökningar som visar att det värsta folk vet, är just att prata inför andra.
Det näst värsta är att dö...

Varför det är så, är egentligen inte så konstigt att förstå. Vi tränar för lite.
Att tala inför en grupp utan att träna på kroppspråket och rösten, är som att ställa upp i Vasaloppet med bra skidor, men utan att ha vallat och tränat konditionen. Lyckas man är det mer beroende på medfödd talang och lyckliga omständigheter, än skicklighet.

Och jag har tränat och tränar fortfarande så fort jag får en chans. Det började under studentåren i Uppsala, när jag allt oftare hamnade i sammanhang där man förväntades kunna berätta. Det kunde vara studiebesök på nationen, presentation inför sina kursare, diskussioner på lektionerna... I början rann svettdropparna på ryggen och knäna skakade, men jag insåg ganska snabbt att de flesta andra var så uppfyllda över sin egen rädsla över att behöva prata, att de knappast lade märke till hur nervös jag var.
Ju oftare jag utsatte mig för detta, desto lindrigare blev besvären. Numer hör jag till dem som ser en festinbjudan som en möjlighet att äntligen få stå i händelsernas centrum igen. 🙂

Därmed inte sagt att jag inte är nervös inför ett "framträndande". Men adrenalinkicken efteråt är värt det mesta! Och som sagt, det handlar inte om att jag på något vis är en särskilt god talare, utan att jag fått möjlighet att träna mycket.

Visst är det fascinerande att tänka på hur lätt det är att misslyckas med att föra fram sitt budskap, på grund av ett motsägande kroppspråk? Det känns liksom inte helt äkta, när någon säger: "Kul att träffas!" och samtidigt ser ner i marken och ger ett slappt handslag. Eller när chefen står inför sin personal med händerna hårt knäppta framför sig och talar om att företaget är öppna för idéer från personalen.

Men det är roligare - och mer framgångsrikt - att tänka på möjligheterna att lyckas, än riskerna att misslyckas. Så i stället för att du nu ska känna dig (ännu mer) avskräckt från att prata inför andra, så skulle jag vilja att du känner att det finns fantastiska möjligheter. För anledningen till att vi står där inför människorna, är ju att vi har något att berätta. Så ta chansen - ju oftare, desto bättre!

"Att tala inför en grupp utan att träna på kroppspråket och rösten,  är som att ställa upp i Vasaloppet med bra skidor, men utan att ha vallat och tränat konditionen."