Publikens härskartekniker

Kategorier: Härskartekniker och Kommunikation.

Gårdagens bandyförlust hänger sig kvar hos mig som andedräkten dagen efter för högt vitlöksintag. Nej, inte själva förlusten, men hur vi som publik hanterar den.
Under en bandymatch brukar jag roa mig med att iaktta hur Berit Ås fem härskartekniker används – av hemmapubliken mot gästande lag framför allt. Skillnaden mot hur ett mål tas emot är det mest tydliga.

Villa Lidköpings hemmamatcher är spektakulära. Man har satsat på pyroteknik, moderna sarger med utbytbara budskap, träffsäkra jinglar vid hörnor och utvisningar och storbildsskärmar, som både ger oss repriserna och tydlig information om vem som är målgöraren.

Så väldigt många bortamatcher har jag inte varit på, men följt desto fler på teve och konstaterar att man inte kommer i närheten i Vetlanda, Vänersborg, Trollhättan eller Edsbyn. Det gör matcherna riktigt underhållande att följa och jag väljer att tänka att härskarteknikerna utövas med lite glimt i ögat, ändå. Eller?

När Villa gör mål, då pyser det ut rök vid målet, blinkar en blå lampa och skriks ut en jublande jingel ur högtalarna. På storbildsskärmen visas målgöraren med namn och foto och sargernas reklam byts ut mot MÅL MÅL MÅL MÅL MÅL. När speakern säger: “Och målet gjordes av nummer 10: David…”
Jublar publiken i kör: “KARLSSON!!!
“David…” säger speakern än en gång.
“KARLSSON!!!!!”

När motståndarlaget gör mål är det svårt att förstå att något har hänt. Nu har jag lärt mig. Men i början var jag tvungen att fråga mina vänner: “Men gjorde de mål nu, eller?”
“Mm.” sa de och tittade åt ett annat håll.
Klockrent osynliggörande. Den första härskartekniken.

Den andra tekniken: förlöjligande levereras i hejarklackens ramsor, men också när gästerna får en utvisning och refrängen ur Thore Skogmans “Tre dar i buren, tre dar i buren” spelas i högtalarna.

Undanhållande av information, tänker jag när det inte visas på sarg, stortavlor eller pyser rök när gästerna gör mål.

Dubbelbestraffning handlar om att vad man än gör så är det fel och här får det egna laget en stor del av skopan: åker de för länge utan att skjuta, så är det fel. Skjuter de för tidigt, så är det fel. Allt är fel, som inte blir mål. Backar de hem, är det inte tillräckligt offensiva. Är de offensiva lämnar de blottor i försvaret.

Och så den sista härskartekniken Påförande av skuld och skam. Tillämpas nästan hela tiden. Spelarna får skylla sig själva när det går som det går: om ni hade gjort så istället, om ni inte hade varit fega, om ni inte hade blivit blockerade, om ni bara hade vågat… Det är sällan som det hörs i publikraderna:  “ojojoj, vad gästerna är skickliga ikväll, nu är det tufft för våra grabbar, nu får vi stötta ännu mer”.

Ett riktigt eldorado i kommunikationens lågvatten för en kommunikatör som mig. Men, som sagt, det är ju bara ett spel. Eller?

Nästa säsong ska jag gå och se bandytjejerna. Det ska bli riktigt intressant och se om det är samma attityd där.

Dag 10/100

#100dgr      Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂

Kommentarer

  1. Eva

    Hahahaaa, helt lysande reflektion. Som sann sportdåre kommer jag fortsätta med spykkriget, men med en glimt till i ögat.
    Kram Vännen 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 − 1 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.