Pay back time på lågt blodsocker

Jag kan se fram emot en shoppingresa, som dagens, och jag stegar in med entusiastiska steg och armen kring dottern. Efter tjugo meter har vi redan plockat en kasse full med saker vi inte visste att vi behövde.

-Vi skulle bara köpa servetter och ljus, säger jag fem timmar senare till kassörskan. Hon har just konstaterat att inga andra kunders varor får plats på bandet, förrän vi har packat ihop våra.
Hon ser faktiskt helt förskräckt ut:
– Nä, på riktigt?!
– Nää, det mesta är faktiskt planerat, lugnar jag henne.
Och det är sant, om än en sanning med modifikation. För inte sjutton stod det 82 saker på vår lista när vi åkte hemifrån. Men väl på plats beslöt jag mig för att ta tag i några surdegar i hemmet. En garderobslösning ska fixas, ny källsorteringen under diskbänken – äntligen kan vi göra oss av med den bedrövliga sophinken, nya skärbrädor – ja, och så servetter och ljus, då.

Den största utmaningen för mig är ändå inte att bromsa eller gasa när det gäller själva handlandet – utan det är att över huvud taget klara av att vara inne i affären i flera timmar med humöret i behåll. Väl utsläppt och med sakerna ekonomiskt instuvade i bilen (det gillar jag) summerar jag dagen med Violen.
– Jag tycker ändå att jag klarade det riktigt bra idag.
– Njaä, svarar hon.
Suck. Hon ser igenom mig alldeles för bra.

Tänk, det var inte så länge sedan jag behövde ha extra bananer och festisar i väskan när vi skulle till det blågula varuhuset, för att hålla henne på gott humör. Och hur många gånger har jag inte haft en storgråtande, helt slut unge med mig, som inte har kunnat se någon annan lösning på världsproblemen än en korv. Men nu är det pay back time. I takt med att hon växer till sig, så blir hon mer medveten om mina svaga sidor – som då framför allt yttrar sig vid lågt blodsocker. Precis som hennes en gång.
– Du är ändå väldigt bra på att hålla mig på bra humör, säger jag ömt till henne.
– Det är väl inte svårt. Det är ju bara att hålla käft, klipper hon till.

Som jag älskar den tösen. <3 Hon är ta mig sjutton rappare i mun än sin mor. Om ett par veckor fyller hon 13 – hur det nu gått till – och det går nästan inte en dag utan att jag lär mig något nytt såväl av, som om henne. Jag kanske ska börja ta med mig festis och bananer till mig själv i stället och bespara henne den griniga morsan… När jag var liten sa jag till min mor, när hon stoppade om mig på kvällarna:
– När jag blir stor och du blir liten, då ska jag stoppa om dig.
Det låg mer i det där med de ombytta rollerna än jag rimligtvis kunde förstå då. Men tänk att det skulle börja så här tidigt…

 


Detta är inlägg 16 av 100.

Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.

Kategorier: Familjeliv, Föräldraskap, och Kommunikation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + femton =