Offerkoftorna oroar mig…

Vet inte om det är en fördel egentligen, men på helgerna blir det mer tid över för att följa upp vissa diskussionsfrågor i sociala medier. Jag brukar försöka hålla mig utanför, men inser att vi är många som borde höras som jämvikt till offerkoftorna.
Man kan välja olika linjer i livet. En av dem är att stryka medhårs, hålla med dem som låter mest och på det viset tänka att man alltid har kompisar. En annan är att välja oppositionssidan. Den som säger emot, som går mot etablissemanget. Det är lite fräckt och signalerar att man vågar gå sin egen väg. Men när en minoritet börjar uttala sig som om de egentligen är störst och – ännu värre – uttalar sig å andras vägnar. Då går jag i taket!

Det finns en tendens idag att uttrycka sig i termer som: ”Det är egentligen många fler som tycker som vi, men de vågar bara inte säga det. ” Nästan alltid handlar det om åsikter som ställer sig skeptiska till invandring, eller massinvandring, som de gärna säger. Och allt oftare fortsätter det med att det inte är så konstigt att många inte vågar säga vad de egentligen tycker, för hu! så de blir behandlade då. Journalister granskar, debattörer säger emot, Facebookare ber dem precisera sina argument.

Ja, det är då något alldeles visst med offerkoftor. Särskilt de som spyr ut sin galla på nätet. Tre påståenden återkommer:
1) Jag har rätt att tycka vad jag vill!
2) Jag har rätt att bli hur arg jag vill!
3) Jag har rätt att säga vad jag vill!

Så här tänker jag om det:
1) Ja, självklart har du rätt att tycka vad du vill – och säger du det högt så får du också inse att du förmodligen kommer att få mothugg. Det är så det fungerar. Det gäller inte bara dig som sympatiserar med främlingsfientliga partier, men det gäller också dig som sympatiserar med sådana partier.

2) Det är klart att alla har rätt att bli arga – men sammanhanget måste råda över hur du låter den ilskan pysa ut. Är du över fyra år, så finns det ingen anledning att låta andra människor fara illa bara för att du är arg. Det finns inte ens en anledning att förpesta stämningen på din arbetsplats, i din relation eller vad det nu kan vara – bara för att du inte kan kontrollera dig. Ilska behöver inte innebära att du kan svära, gorma och säga eller skriva otidigheter över andra. Det leder liksom inte till något bra, alls. Mer utvecklande av din personlighet är väl att reflektera över varför du är så arg och om du verkligen riktar din ilska och besvikelse över rätt målgrupp?

3) Jag har rätt att säga vad jag vill! Njaä, det har du ju faktiskt inte. Yttrandefriheten har faktiskt en hel del begränsningar till skydd för nationens säkerhet, skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter. Dagligen bryts det mot detta i diskussionerna i de sociala medierna. Det kanske är hög tid att vi börjar prata om vårt ansvar och våra skyldigheter, i stället för att bara prata om vad vi har rätt att få – precis som om vi vore små barnungar.

Jag försöker hålla mig utanför partipolitiken, men ibland går det bara inte att negligera. Framför allt inte om det är ett parti med knivskarp ledare och en armé av offerkoftor. För offerkoftor är inget bra. De ser inte sin egen roll i det som händer och låter mest väldigt gnälliga och missförstådda. Och de verkar vara fullständigt historielösa. Offerkoftorna ser inte sin egen roll i samhällsutvecklingen, utan tror tvärtom att allt som händer är utanför deras makt. Offerkoftorna är rädda för det okända, rädda för att ta eget ansvar, utan litar på sina starka ledare – som verkar kunna bete sig i stort sett hur som helst utan att koftorna överger dem. Tvärtom ser koftorna det som att ledarna också är offer – för etablissemanget/illojala medarbetare/världen/

Jag kan förstå att det finns människor som inte känner sig lyssnade till eller inte känner sig sedda. Men jag blir orolig när de tror att svaret ligger i att stänga ute världen och backa tillbaka i utvecklingen i stället för att våga se framåt.

 

 


Detta är inlägg 20 av 100.

Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017

Kategorier: En bättre värld, Jämställdhet, och Kommunikation.

Kommentarer

  1. Som vanligt spot-on. Just det där med rättigheten att säga vad du vill tycker jag är intressant. Även om du har rätt att både tycka och uttrycka går det ju att fundera på om du måste ta till orda och trumpeta ut allt du tycker? Kan det kanske vara så att det sårar någon, förargar eller på annat sätt upprör? Måste du verkligen?

    Uppenbarligen var jag tvungen… men i det här fallet var det ju för att berömma och addera.

    • Ärligt Talat

      Tack Lena! Ja, och visst är det intressant att det – för många – är så mycket lättare att trumpeta ut det de tycker är fel, än att berömma det som är bra. Jag är glad över att du tillhör de senare. 🙂

  2. Kanonbra fångat och uttyckt!

    Risken är att vi i det s.k ”etablissemanget” blir så trötta på dessa koftor att vi inte bryr oss att argumentera emot. Vad händer då? Sällar sig ännu fler till samlingen offerkoftorna då?

    Vi måste nog höja vår röst och berätta om våra åsitker så det blir litet motvikt även på nätet… #jagärhär har blivit kända för att säga emot på ett snyggt sätt. Så måste vi nog litet till mans göra ibland.

    Tack för ett bra inlägg!

    • Ärligt Talat

      Tack Mia!
      Ja, #jagärhär är bra. Jag håller med dig, det vore bra om fler syntes och hördes i den andan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × ett =