På sociala medier delas det artiklar om näthatet för fullt. Det är artiklar om Alexandra Pascalidous blogginlägg där hon förklarar att hon inte orkar vara en del i offentligheten längre och om Sissela Benns gestalt Filippa Bark.

Det gör mig lycklig att många nu går ut och tar ställning mot näthatet. Rimligen borde de goda inläggen vara väldigt många fler än de negativa. Alltså, var kommer allt detta hat ifrån?

Visst är det kittlande detta med att vi idag kan göra vår stämma hörd på ett så enkelt sätt, som att sitta hemma vid datorn och skriva kommentarer och blogga. Jag kan förstå dem som tycker att anonymiteten sätter en extra piff på det. Nu har vi chansen att våga lite mer, vara lite mer än vad vi är i vanliga livet och ta ut svängarna.

Jag kan förstå dem som väljer att ge sig in i olika diskussionsforum för att lufta sina drömmar och farhågor, kanske dela med sig av sina egna erfarenheter och gör detta tack vare att de inte behöver stå där med sitt eget namn.

Men jag blir helt ställd över att så många utnyttjar dessa möjligheter till att vräka ur sig otidigheter, svära, gorma, förnedra, hota och håna. Inte blir det bättre av att de som tillrättavisar nätmobbarna använder lika dåligt språkbruk. Jag mår rent illa när jag emellanåt läser vidare ner i kommentarsfälten.

Och det här händer hela tiden. Går jag in på lokalradions facebooksida, så behöver det inte vara mer än en nyhet om en långtradare som kraschat i en viadukt för att kommentarerna raskt sväller ut och blir hätska och fördömande. Mer än en gång måste jag andas djupt, titta en gång till och ställa frågan rakt ut i luften: Men vad är det du säger, människa?!

Jag tänker, och kanske till och med önskar, att det är det här sättet att kommunicera, kommer att leda till att sociala medier måste upphöra till slut. Vi är helt inte mogna att hantera dem. Vilket väl bevisar att jag sannerligen är ett barn av 1960-talet: kan vi inte hantera det får staten ta hand om'et.

Det kommer med all säkerhet inte att ske (tyvärr), men jag fasar över att fortsätta leva i den här nya kulturen med en eskalerande mobbning. Det finns människor som tycker att tiggare förfular våra samhällen. Men kära nån, människor i nöd förfular verkligen inte. Däremot vår kommunikation, eller ska jag säga brist på kommunikation.

Nu är det upp till oss allihop att säga ifrån, vänligt och bestämt: "Stopp, sådär säger man inte. Vi svär inte åt varandra. Nej, du kan inte skriva att jag (eller han eller hon) är puckad, det är inte så vi uttrycker oss. Är du arg eller besviken, så får du ta det öga mot öga med den det berör. Kan du inte säga det då, så ska du heller inte skriva det till någon. Självklart får du vara arg, svär inombords om det känns bättre, men säg det inte högt. Det tar bara udden av dina argument."

Det är ju liksom inget som blir bättre av att skriva: "men ditt j-a pucko, så kan du väl för f-n inte tycka". Men det är tyvärr ingen vanlig syn.

Jag har börjat markera, bland annat mot en av dotterns vänner på Instagram. Ja, hon har fått lov att testa Instagram trots att hon är yngre än 13. Hon får ha det under förutsättning att jag får vara hennes följare, så att jag kan ha koll på hur hon uttrycker sig. Hon sköter sig, men har en och annan kompis som inte gör det. Särskilt en beter sig ungefär som en radiobil. Hen ger sig med full kraft in i diskussioner, svär som en borstbindare och blir fly förbannad när någon säger emot eller påpekar att hens språk inte känns bra. Då blockerar hen personen, och går med full kraft iväg åt ett annat håll, tills det kraschar igen. Efter någon vecka har antalet vänner decimerats och då får hen böna och be om att de där som blockerats ska acceptera vänförfrågan på nytt. (Jag är för övrigt en av de blockade, som hen inte bett att få bli vän med. Vuxna som klagar över svordomar göre sig icke besvär. 🙂 )

Det här  har gjort mig ännu mer medveten hur viktigt det är att vi vuxna finns med på samma arenor som barnen. Och hur viktigt det är att vi säger ifrån och markerar när något är fel. Man kan inte behandla sina vänner hur som helst, bara för att det görs via sociala medier och man ska tänka på hur man uppför sig och uttrycker sig.

Man kan heller inte behandla sina ovänner hur som helst, bara för att det görs via sociala medier, oavsetst hur ung eller gammal man är.

Det är nog dessvärre en lång väg kvar innan god etikett på nätet, netikett, tar överhand.

#blogg100, 3 av 100