Men vad i… – konfliktträning på bryggan

Dag 110
När jag kommer hem sitter två tolvåringar på förstubron. ”Vi vill inte gå till bryggan, för det är några där.” Men jösses – hinner jag tänka – Lerdalapaddlaren läser min blogg?! Och nu hämnas han och sågar sönder vår brygga!
Jodå, fantasin är det inget fel på. Inte tron på kraften i min egen blogg heller, tydligen. Vi stegar ner till bryggan tillsammans. Eller rättare sagt, jag stegar. Violen och hennes kamrat håller sig lite på efterkälken. Under de 250 metrarna ner till bryggan söker jag naturliga förklaringar. Ljuden kanske inte kom nere från vår brygga? Hade tjejerna verkligen varit ända fram?

Väl framme stod det dock helt klart att de hade rätt. Förtöjd vid bryggan låg en kajak, hyrd från stiftsgården på andra sidan viken och på bryggan och i land stegade tre tonårsgrabbar omkring med full fiskemundering.
Jag har rent historiskt haft svårt för att ta konflikter, men när det verkligen behövs, så finns det ingen tvekan. Det här var utan tvekan inget ”artigt avstånd”.

Jag hejar på grabbarna med myndig stämma:
”Hej där!”
Tre par ögon vänds hastigt mot mig.
”Hej! Är det er brygga? Får vi vara här?”
”Nej.”
”Vi tänkte bara fiska lite…”
”Har ni fiskekort?”
”Jadå, vill du se?”

Nu veknar jag lite grann. De här ynglingarna är helt klart inte utsända av Lerdalapaddlaren för att massakrera vår brygga, utan är, som de förklarar, bara ute efter ett ställe att kunna fiska på och vår stora hängbjörk erbjöd ett lockande skydd från regnet. Jag håller precis på att bli snäll, när jag inser hur det ser ut. Flera av våra stora vackra stenbumlingar är uppvräkta och marken kring vår bänk är uppriven.

”Men vad i h-e har ni gjort?!”
Lejoninnan har släppts fri. Nu blir här räfst och rättarting!
”Vi skulle leta mask”
Och så följer en föreläsning om allemansrätt och allemansskyldighet och att lämna platsen som man fann den och de skulle minsann inte åka vidare innan de hade återställt platsen. Grabbsen välte tillbaka stenar, samlade ihop sina saker, bad om ursäkt så väldigt mycket och förklarade att de hade haft tråkigt och tänkt att det skulle vara trevligt, men så kom stora regnet och de ville bara söka skydd någonstans. ”Ska vi åka nu?”
”Ja, när ni är klara!” röt jag.

Sedan blev jag lugn igen. Pojkarna gjorde det de skulle och satte sig sedan i sin kanot medan jag kollade att de hade fått med sig sin lilla abborre som de skulle ha som bete och önskade dem lycka till. Jag kallade ner mina töser, som valt att stå kvar uppe på vägen under tiden.
”Förlåt igen!” ropade grabbarna medan de tafatt paddlade ut över sjön.

”Jag kan bli arg” förkunnade jag nöjt medan vi bytte om till badkläder och Violen nickade med eftertryck och härmade mig: ”Men vad i h-e…!!!”
”Sa jag så? Ja, det gjorde jag. Jaja, det var befogat, och det slutade ju bra. ”

Konflikter är inget att vara rädd för, bara man reder ut dem. Läste om fejden på en mindre ö, som både kanadicker och danskar tycker sig äga. Emellanåt åker militärer dit och placerar en flaska Gammeldansk, alternativt kanadensisk whisky. Det går att sköta konflikter utan att börja slå på varandra, eller använda vapen. Ofta kan det handla om att få tala om att något är fel – men också lyssna på vad den andra har att säga till sitt försvar. Det är nog först när vi slutar att lyssna på den andra, som kommunikationen så att säga skiter sig på allvar och konflikten trappas upp. Och sedan handlar det självklart också om att välja sina krig.

Idag har jag försvarat min brygga, men också undervisat tre grabbar om allemansrätten. Jag förklarade vad de kunde få göra om de var på min brygga, och vad de inte kunde få göra. Jag tror att de lyssnade och förstod, faktiskt.

Vänligen,
Tanten på bryggan i viken

 

Kategorier: Kommunikation, Landsbygden, och Personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − sex =