Lite vanligt hyfs, helt enkelt

Vi pratar ofta om hur vi uppträder mot varandra på nätet. Framför allt pratar vi om hur vi inte bör göra. Idag var det en tyst dag mot näthatet och i aktionen uppmanades vi att inte vara aktiva på Facebook under dagen. Jag upptäckte min inbjudan för sent och hakade inte på, men syftet var gott! Det borde vara en tumregel för alla att man åtminstone inte skriver något annat än det man hade kunnat säga till samma person om man mötte hen öga mot öga.

Men det finns något annat som jag tycker vi behöver uppmärksamma också, och det är ett ofog som breder ut sig mer och mer. Vi börjar tappa vanligt hyfs. Vi uppträder alltmer egoistiskt, tar plats, pratar högt i telefon på allmän plats, håller enskilda möten i rum menade för gemensam samvaro och så det som jag upplevde i kväll.

Jag var på en intressant föreläsning som handlade om att vara kvinna i islam. Föreläsningen varade i två timmar och upplägget var att föreläsaren skulle prata i 50 minuter, därefter skulle vi ha en bensträckare och sedan frågepaus. Men jo, det gick att bryta in med frågor under tiden också. Och det gjordes det!

Ett fåtal personer, inte ens en handfull, lade beslag på en stor del av de inledande 50 minutrarna. Föreläsaren ställde snällt upp och svarade på deras funderingar, följdfrågor och några följdfrågor till. Ibland blev det mer som en dialog mellan frågeställaren och föreläsaren.

Det är inte det att jag inte förstår deras iver att få svar på sina frågor. Tro mig, vi var många som satt och hade hur många frågor som helst som bubblade inom oss. Ämnet var ju jätteintressant och föreläsaren kunnig. Men så var det också så att frågeställarna hörde till arrangörerna… Och det är klart, att när värdarna är de som ställer frågorna, ja då kommer vi andra av oss en smula.

Situationen hade sett helt annorlunda ut om det hela hade utspelat sig under själva frågestunden och publiken hade suttit där stum utan en enda fråga. Då ska arrangören vara på hugget och ställa frågor som kan få de andra åhörarna att ställa sina också.

Jag vet, att det säkert är många som tycker att jag är fjantig, rent av barnslig. Det där med vett och etikett, det är ju så förlegat! Eller inte? Jag tänker att det snarare är kloka rättesnören som är till för att stämningen ska vara god och så många som möljigt ska känna sig bekväma.

Jag minns att min far suckade i slutet av 1970-talet. Helt plötsligt var det svårt att veta vad man skulle ha på sig när man blev bortbjuden en lördagskväll. Ibland öppnade värden i kostym och slips, nästa gång i skjorta och en tröja slängd över axlarna. “Det var bättre när man visste att en bjudning före klockan 18 innebar bruna skor och därmed ledigare klädsel, och efter 18 svarta skor och kostym”.

Idag kan jag som värdinna skåla hej vilt med mina gäster, bli knallfull och lämna mina gäster vind för våg. “Haha, inget att oroa sig för – hos mig kan alla känna sig hemma!”
När jag är bortbjuden kan jag klä mig i precis de kläder jag själv känner för och strunta i att värdinnan på ett kalas bjudit in till just ett kalas.
“För mig är inte det här viktigare än någon annan kväll hemma i tv-soffan – vad blir det för mat?” Jag kan sitta mol tyst på middagen och låta bli att bidra till samtalsämnena.
“Det är väl inte mitt ansvar att vi ska kul heller”
Jag kan prioritera min telefon framför människor i samma rum, även om den inte ringer. Det kanske är dags att lägga ett ord.
“Jag får väl koppla av hur jag vill!”

Vet ni, jag tror inte alls att världen håller på att bli kall och otrevlig av sig själv. Vi är ansvariga för det allihop. Om vi alla visade lite mer respekt  mot varandra, så skulle det bli väldigt mycket bättre. Och då menar jag både i det lilla och i det stora.

Lite vanligt hyfs, helt enkelt!

 

 

image    28 av 100

Kategorier: En bättre värld och Kommunikation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 + 13 =