Killar gör upp, tjejer är bara taskiga

Dag 83

“Tjejer är ju jäkliga mot varandra. Det vet man ju.” Är det verkligen så? Eller vad är det som får oss att tänka så?

Killar de är som de är. Slåss, brötar på och gör upp. Men tjejer, de snackar skit och gaddar ihop sig mot varandra.
Jo, fast när killar ska välja sitt fotbollslag, så väljer de de starkaste först, utan hänsyn till att den som inte är så bra blir kvar till sist. Det är väl inte heller så schysst?
Nej, men det beror ju på att killar är så fokuserade på att vinna.Tjejer spelar mest för att det är kul.

Killar ursäktas lättare för sitt sätt att vara, sitt sätt att göra upp med knytnävarna, lägga av en brakare eller köra lössnus så det sitter svarta klumpar mellan tänderna.
Tjejer ska medla, fixa och trixa så att så många som möjligt mår bra, vara de som ser till att man pratar om problemen, sitter snyggt utan att ta för stor plats.

Tjejer ska inte vara osams med varandra. Och när de är det, så är de det på fel sätt. Inte så där med raka rör, som killar är. Så var vi där igen. Killarna utgör normen. Det är småkillarnas, grabbarnas och männens sätt att hantera konflikter på, som är det riktiga. En snyting och så är det bra med det.

Jag har jobbat en hel del tillsammans med killar och det måste jag säga, de är riktigt bra på att sticka knivar i ryggen på varandra, på att snacka skit, göra egna agendor och köra över. Hur kommer det sig att det är mer okej när de gör det, än när tjejer och kvinnor gör det?

Ärligt talat, jag är inte dödsimponerad av det traditionellt manliga sättet att lösa konflikter, visa vem som bestämmer eller är störst. Inte när det gäller krig. Inte när det gäller hejaklackar på fotbollsmatcher. Inte när det gäller småkillar som slåss så det ryker på skolgården. Inte när det gäller att slå sin fru på käften när orden tryter.

Jag är inte imponerad alls.

Om vi kunde vara öppna med det från början till både våra döttrar och söner, att det är helt okej att bli osams. Ingen kan gå genom livet utan att göra någon illa, vare sig det är meningen eller inte. Man kan bli så arg så tårarna sprutar eller så det knyter sig i magen. Det är helt okej att bli det, men det är inte okej att slå någon för det. Och det är inte okej att gå bakom ryggen på varandra. Det är inte okej att tiga ihjäl det. Men pröva gärna att prata antingen med varandra, eller med någon annan som kan hjälpa till att ge perspektiv på det som har hänt. Det är också helt okej att dunka på en kudde, skrika högt eller blänga så det ljungar blixtar ur ögonen. Och det är helt okej att inse att man gjort något dumt och säga förlåt.

När vi talar om härskartekniker så handlar det väldigt mycket om kroppsspråk och väldigt mycket om vilka ord vi använder.
En man är övertygande, men en kvinna påstridig.
Han är ihärdig, hon är tjatig.
Han är flexibel, hon är velig.
Han är lyhörd, hon är osäker.

För vi ser på våra beteenden med olika glasögon. Och det, menar jag, får våra barn klä skott för. Det tar tid att ändra på normer, men det går fortare om vi blir medvetna om dem. Mycket fortare.

 

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.

Kategorier: En bättre värld, Föräldraskap, Härskartekniker, Jämställdhet, och Kommunikation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − 12 =