Jag skyr de storkäftade grodorna

Ibland, ja, inte så sällan faktiskt, så drar jag mig för att skriva det jag vill. Jag taggar inte heller så modigt som jag borde.

Fredrik Wass som är initiativtagare till Blogg100-utmaningen satte i år temat: För att din röst har betydelse. Han skrev bland annat så här:

Vi deltagare enas i entusiasmen och engagemanget, snarare än det beräknande, dömande och cyniska. Vi tar chansen att manifestera det fria ordet genom vårt bloggande, något som länge setts som självklart, men som i år är viktigare än någonsin. Vi respekterar andras åsikter, men accepterar inte kränkningar eller hot mot någon.

Det har gjort mitt bloggande extra värdefullt i år och sporrat mig att ta upp ämnen som är viktiga för mig; jämställdhet, yttrandefrihet och bemötande. Men faktum är, att jag också har begränsat mig i skrivandet. Jag har helt enkelt inte känt mig redo att möta de stora… jag höll på att skriva drakarna, men det är ett alldeles för stort och kraftfullt epitet på ett fenomen som jag är starkt kritisk mot. Storkäftade grodor passar bättre.

Jag har helt enkelt inte känt mig redo att möta de storkäftade grodorna. De som pratar högt, med stora bokstäver, eller ofullständiga meningar, många … … … i stället för vanliga punkter, inga komman och mellan de skiljetecken de sällan skriver ut, spottar de ut spydiga oförskämdheter. De är inte intresserade av att diskutera, de bara rapar upp sin åsikter, gång på gång på gång.

Det är människor som har helt andra ideal än vad jag har. Det är människor som bygger sina åsikter på påhittade fakta och populistiska antaganden. De är skeptiska till det främmande och misstror etablissemanget. Och inte sällan är de väl omslutna av offerkoftan. Jag vet inte riktigt vad de är rädda för.

De har dessutom missuppfattat det här med yttrandefriheten och uttrycker sig oförskämt, oartigt och oartikulerat. Att ge sig in i någon annans tråd och vara oförskämd – det är oförskämt.  Det hade varit en helt annan sak om de varit intresserade av att diskutera. Men eftersom de verkligen inte är det, så har jag ingen lust att locka fram dem. De tar alldeles för mycket energi.

Det får mig att känna mig lite feg. Jag tänker på Jonatan i Bröderna Lejonhjärta, som sa att man måste våga göra farliga saker, annars är man ingen människa – bara en liten lort. Jag kanske bara är en liten lort. Jag menar inte att jag känner att det vore direkt farligt att ge mig ut mer i det öppna, men att vara bekväm är det väl också liten-lort-varning på.

Men, tänker och hoppas jag, om vi är många som gör klart att vi inte vill ge oss in i trådar där åsikter inte bemöts på ett respektfullt sätt, så kanske vi kan få några till att fundera över vad som är viktigast: att höras, eller att få andra att förstå varför man tycker som man gör. Och till och med lyssna för att förstå varför andra tycker som de gör.

Tack för årets utmaning, Fredrik Wass! Nu fortsätter bloggandet under egen flagg och kanske inte riktigt varje dag…

 

Detta är blogginlägg 100 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100.

Kategorier: En bättre värld, Kommunikation, Motivation, och Politik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett + 18 =