Inte så vidare artigt avstånd, faktiskt

Dag 109

Vad ska jag blogga om idag, tro… funderar jag vid köksbordet över jordgubbarna. Skriv om den där paddlaren, föreslår Violen. Och hon har förstås helt rätt, som vanligt.
Vi har, som du kanske vet, ett paradis vid vår brygga. Även om badtemperaturen håller sig kring kylslagna 18 grader, så är det helt ljuvligt att få sänka ner sig i det klara vattnet. Vi ligger i ganska länge och badar helst textilfritt, som en vän uttryckte det. Vår sjö, Flämsjön, är inte särskilt stor om man jämför med Vänern, men tillräckligt stor för att vi ska kunna få vara helt ifred i vår vik. Eller ja, nästan helt ifred.

Det är oftast inga som helst problem. De få som emellanåt badar från samma brygga har vi en överenskommelse med: hör man att någon redan är vid bryggan, så hojtar man, så att badaren hinner bli förvarnad och klä sig anständigt. Eller också kommer man tillbaka om en liten stund och låter badaren vara ifred.

Det är svårare att få till sådan överenskommelser med folk som sjövägen. Ibland ligger det en eka i närheten med fiskare som hoppas på lycka i vassen. Det finns ingen regel för hur nära någons stuga eller brygga man får fiska, bara en oskriven regel om “artigt avstånd”. Sedan skiljer det sig åt väldigt mycket vad människor anser att det är. En dag före sommaren traskade jag glad i hågen ner för ett kvällsdopp. Oftast har jag med mig en baddräkt, utifall att det skulle vara någon i närheten, men inte den här gången. Och självklart låg det en eka 30 meter från min brygga, med två grabbar som fiskade. De fiskade och de fiskade och de fiskade.

Jag som hade kommit utklivande på bryggan med bestämda steg, satte mig efter en stund otåligt ner för att vänta ut dem. De kastade en blick åt mitt håll, men hade uppenbarligen inga tentaklar ute, som kunde känna av att det var läge att ro vidare till nästa vik. Till slut kom jag på en rackarns bra lösning. Jag gick till badstegen (som vätter åt motsatta hållet), fortfarande med badrocken på, och medan jag gick nerför stegen så gled jag ur badrocken, så att den hängdes upp på stegens lejdare, så den bildade en liten skyddande vägg åt mig. På det viset kunde jag slinka ner i sjön utan att de såg det minsta.

Och så har vi paddlaren. Han paddlar samma runda ofta och rutten sniker nära vår brygga, riktigt nära, på sin höjd två meter – oavsett om vi är där eller inte. Han är betydligt mer än på “artigt avstånd”. Jag brukar vänta in och se hur nära han kommer innan han hejar. Jag lyckas aldrig hålla mig tyst så länge att han hinner heja först och jag är helt övertygad om att om inte jag hejade, så skulle inte han göra det heller.

Jag kan tycka att det är så fascinerande med människor som kan låta bli att vara trevliga. Nu är det ju så, att jag ser och vet att han är ute och tränar, men om man nu väljer att paddla så otroligt nära en brygga där det är folk som badar, ibland rusar upp för att svepa om sig en handduk – ja, då kan man väl banne mig bjuda på ett artigt hej?

För några år sedan fick vi brev från Länsstyrelsen. De undrade över vår brygga. Det hade nämligen kommit in en anonym anmälan om att vi hade fördubblat längden på vår brygga och det var ett oskick, för nu kunde man inte komma lika nära stranden längre, hade anmälaren skrivit i sin anmälan. Det är också fascinerande. Att det finns en människa därute som irriterar sig på vår brygga av just den anledningen. Han hade rätt. Vår brygga hade blivit längre. En meter, närmare bestämt – vilket var helt tillåtet. Den anonyma anmälaren hade skrivit under med “Lerdalapaddlaren” eller något liknande och nu kan jag ju inte låta bli att undra om den paddlaren som vill komma så otroligt nära vår brygga är sagde brevskrivare?

Nån dag när jag är på bushumör så kanske jag lägger mig på rygg i vattnet och sparkar upp en kaskad av vatten, precis när han passerar. Såvida han inte åtminstone börjar heja trevligt. Det är det minsta man kan begära av folk som envetet håller ett “oartigt avstånd” till vår, av länsstyrelsen, godkända badbrygga.

Kategorier: En bättre värld, Kommunikation, och Landsbygden.

Kommentarer

  1. Känner igen detta. 🙂
    Syrran bor vid en sjö utanför Alingsås och där brukade vi också bada näck.
    Den är liten för att det är någon större båttrafik, men under ett par år hade de påhälsning av en karl som kom smygande. Han kom liksom från intet när hon badade eller solade.
    Han åkte bil och ställde i närheten. Tillslut sökte de på bilregistret och hittade hans namn.

    Så en dag var min andra syster hemma från Australien och man har ju som bekant “safety in numbers” så när vi tre låg näck i sjön och han kom fram bakom en buske så ropade vi till honom. “Kom och bada med oss vetja! Äh, var inte så feg nu Karl- Oskar! Visst heter du Karl-Oskar Johansson (eller vad det nu var han hette)?
    Kom igen nu!!!”
    Han sa inte någonting, utan bara backade tillbaks till bilen, och efter det blev aldrig syrran störd igen.

    Synd att inte kanoter har registreringsskyltar…

    • Ärligt Talat

      Haha, vilket underbart sätt att hantera en knivig situation! I det här fallet tror jag inte kanotisten är ett dugg intresserad av vår nakenhet – faktiskt. Det är mer bara så att han typ ÄGER sjön. Men jag skulle ändå gärna se att han hade en registreringsskylt… 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton − 8 =