I sista minuten? Jag??? Blogg 14/100

I följetongen ”Anna-Karin inser vem hon är” har vi nu kommit till arbetssätt.
Jag jobbar som skribent på många olika sätt, journalistiska texter, spökskrivare, manusförfattare till mina föreläsningar och utredare. Någonstans inom mig skulle jag gärna vara en av de där välstrukturerade människorna, som gör en snygg plan på whiteboarden och sedan håller sig till den.
Jag gör upp en snygg plan på whiteboarden och sedan får jag mer och mer ont i magen för att jag inte GÖR något.

Fast nu har jag insett att det gör jag ju visst. Från det att jag har tagit ett uppdrag eller bestämt mig för att skriva något åt mig själv, så börjar jag jobba. I tankarna resonerar jag mig fram till upplägg, innehåll, infallsvinkel, eventuella intervjupersoner, ja till och med vissa formuleringar.
Det blir väldigt stressande och ångestladdat när någon kommer och frågar hur det går, ja, långt innan det ska vara klart. För jag kan ju tyvärr inte öppna en lucka i huvudet och glatt säga: ”Det går fint, titta själv!”

Så skriver jag min bok också. Den jobbar för fullt uppe i huvudet och det mesta är klart. Jag ska bara sätta mig ner och få ut den genom fingrarna. Nu har den faktiskt varit under arbete i ganska många år, så till slut har jag satt en deadline för mig själv. Jag tror att jag behöver det. Kalle i Kalle och Hobbe-serierna fångar problematiken perfekt:

panik

 

 

 

 

 

 

 

Så är det bara, och det är väldigt skönt att ha förstått den sidan hos mig själv. Sakteliga lär jag mig att acceptera att mitt sätt att arbete på är helt okej. Kanske inte för alla, men för mig.
#Blogg 100

Kategorier: Kommunikation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 + nitton =