En ständig växtvärk

Livet är en ständig växtvärk. Såvida jag inte bara slår mig till ro med orden: ”jag är som jag är, inget att göra nåt åt”.
I mötena med andra människor speglas vi och vårt beteende. Kanske är det mitt myckna flyttande under en lång tid i livet – och därmed också ständigt nya möten – som gjort att jag gillar att skakas om och vara tvungen att fundera över mig själv och mitt beteende?

”Lång tid”, förresten. Det stämmer ju inte alls, när jag tänker efter. Det var faktiskt inte mer än 13 år som jag kuskade runt, från det att jag tog studenten fram till att jag flyttade till Skara där jag fortfarande bor. När jag summerar mitt liv fram till nu, vill jag gärna tro att jag flyttat runt under den största delen av mitt liv, medan det de facto bara var en parentes i mitt liv. Eller i alla fall ett kortare kapitel. Parentes är inte rättvisande. Parentes är något man kan hoppa över, ett stycke som i och för sig tillför historien något, men som man faktiskt kan hoppa över utan att tappa helheten.

De där 13 åren var förstås viktiga i mitt liv. Det vill ju gärna hända en del mellan det att man är 18 år och 31. För många innebär det studier, arbete och familjebildning. För mig var det studier, arbete, studier, arbete, en hel del små kärlekar i väntan på de större och sedan ett surfande bland vännerna. När en vän bildade familj surfade jag vidare till nästa vän som fortfarande levde utan barn och så vidare.

Samt att jag, som sagt, bytte bostadsort ganska ofta också (tio olika städer under just de åren) och då fick jobba upp ett nytt umgänge på varje plats – samtidigt som jag försökte underhålla de vänner jag begåvats med under vägen. Ofta innebar nya vänner också nya intressen, nya sätt att umgås på, nya maträtter och nya sammanhang. Plus just det att jag i varje möte med nya människor lärde känna mig själv lite mer.

Och ”gillar att skakas om”, förresten, som jag skrev några rader upp här… Det är inte bekvämt någonstans, att förstå att andra inte uppfattar mig på samma sätt, som jag uppfattar mig. Jag som brukar tycka att jag är så tydlig… Det positiva med det är ju att jag inser att andra människor med all säkerhet inte heller är helt medvetna om vilka signaler de skickar ut.

Jag tycker om att möten med vänner som bryr sig om mig tillräckligt mycket, för att göra mig uppmärksam på mina svagheter och egenheter, som låter mig fundera över om de är så rackarns charmiga egentligen och ta ställning till om det kanske är dags att putsa till dem lite.

Målet är ju liksom inte att jag ska lyckas gå genom livet som den jag tror att jag är, utan att jag uppfattas som den jag känner mig som inuti och som jag vill vara för både mig själv och andra. Och när jag väl nått dit, så har jag säkert hittat nya saker att jobba vidare med. På det viset blir jag aldrig av med växtvärken. Den bara förflyttar sig till olika ställen. Det är egentligen bara en sak jag vet säkert, jag kommer aldrig att bli perfekt. Och det är – gudskelov – heller inte meningen med livet.

 

Detta är inlägg 33 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017

Kategorier: Kommunikation, Motivation, Personlig utveckling, och Vänskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − 6 =