Du får det du ger

Dag 12

Förr oroade vi oss för hur mycket barnen såg på teve. Minns du? Nu pratar vi ju skärmtid i stället. Därmed känns det också som att vi vuxna slapp undan lite grann, för hur ofta pratar vi om hur många timmar vi själva spenderar framför teven?

Ibland möter jag däremot dem som tycker det är oerhört konstigt att man skulle finnas med på Facebook, som om det handlar om något slags pervers längtan efter att hela tiden synas och höras. Jo, de har ett konto där, men ser bara hur folk lägger ut bilder på mat de ska äta. ”Helt ointressant.”

Men så här tänker jag: om någon har lagt ut en bild på något de ska äta, så är det ju ganska sällan just för att visa maten. Det är mer en illustration av den känsla och sammanhang de befinner sig i just nu: en romantisk middag med sin partner eller oidentifierade älskare, sitt kaotiska vardagskök eller på den nyöppnade restaurangen på Fingatan. Maten äts som belöning för något som åstadkommits, efter timmar av väntan eller trots att det egentligen inte borde ätas något alls.
Bilden och texten får liv först när du interagerar med den. Klart du kan rycka på axlarna och bara surfa vidare eller också stannar du till och kommenterar, ställer någon fråga, ger någon slags feedback och se, det är då det börjar hända något. Du får en kommentar tillbaka och kanske också en tredje part som börjar kommunicera.

Det du ger får du tillbaka.

Det är samma sak som att heja på människor. Hur ofta hör jag inte dem som säger: vi svenskar är ju så dåliga på att heja.
– Hejar du själv?
– Jag?! Nä, varför skulle jag heja om inte de gör det.
Och det är ju jättekonstigt, för jag träffar aldrig någon som inte hejar. För jag är ju den personlighetstypen som gillar att heja. Jag gillar kommunikation: vill jag ha något får jag ge något.

Jag är lyckligt lottad med härliga vänner och dem umgås jag med både i verkliga livet och på Facebook. Många av dem skulle jag inte känna så väl om det inte vore för att just de sociala medierna gör det lättare att hålla kontakt och interagera. Sedan jag var hemma och föräldraledig har jag kallat Facebook för kaféet.

När Violen hade somnat och maken satt sig vid teven kunde jag gå på kaféet och se om det var någon där som jag kunde umgås med. Det gjorde det nästan alltid. Några satt där mest o snackade lite skit, någon visade bilder från sin semester och på sina barn och hundar, andra var inne i djupa diskussioner och jag kunde själv välja vilket bord jag skulle slå mig ner vid.

Däremot, när jag slår mig ner framför teven så uppstår inte mycket annat än tomhet. Jodå, jag kan njuta av en dansk serie eller bra film. Det kan nog bli en två, kanske tre program i veckan. Men numer finns inte den stora svarta rektangeln på min vägg som ett stort energislukarhål. Numer är inte soffan vänd mot det hålet, utan vänd utåt i rummet, så att jag kan njuta av brasan som sprakar. Ibland plingar det till i min mobil eller i min bärbara dator och jag kan sitta och småchatta med någon vän. Inte sällan är det någon som vill ”prata” mer om något inlägg vi gjort på Facebook, alltså en fortsättning på kommunikationen.

Så jag kan berätta att ikväll blir det ingen mello här, hur mycket tidningar, radio och teve än har haussat upp det här eventet. I stället kommer jag att stå och studsa upp och ner och sjunga för full hals till alla Queen-hits som spelas från scenen i showen Queeny. Men var inte orolig, du kommer med all säkerhet att få en glimt av hur vi hade det. Vi kommer säkert att dela med oss av vår kväll på Facebook. 🙂

 

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: Kommunikation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 + arton =