Det svarta slukhålet

Dag 76
Först vill jag bara säga, att jag gillar min telefon. Jag gillar den så mycket att jag bär med mig den hela dagen. Jag plockar upp den från nattygsbordet, bär med mig den till badrummet, köket, bilen, jobbet, kafferasten, skrivbordet, gymmet, affären och hem igen. Men ibland önskar jag att vi aldrig hade träffats.

Att vi umgås så mycket beror naturligtvis på att den är min plånbok också. Jag förvarar både körkort, betalkort och understundom en och annan förvirrad tjuga. (De blir lätt förvirrade eftersom det är så sällan det finns kontanter i min plånbok.) Fast nej, ärligt talat, så beror det nog mest på att jag, som sagt, gillar min telefon. Och vem vet, det där mailet jag väntar på kanske plingar till. Eller det kanske är kö vid kaffeautomaten och då kan jag ju lägga ett ord i Wordfeud under tiden. Eller jag kanske ser nåt kul som jag skulle vilja ta kort på.

Det hindrar mig inte från att tycka illa vara. Och jag tycker lika illa om mitt eget förhållningssätt till telefonen, som andras. Och det jag tycker så illa om är det svarta energihål som den utgör. För det går inte att komma ifrån, när vi slår upp den där telefonen och stirrar ner i skärmen, så har vi gått vidare in i en annan värld. En kul värld, en fascinerande värld, en värld full av spännande fakta, lustiga spel och också en viktig värld. Men vi är inte kvar i den världen där vi befann oss strax innan.

Sitter jag vid köksbordet och öppnar telefonen, så är jag inte längre kvar vid köksbordet. Så är det bara. Jag lyssnar inte längre aktivt på samtalet som förs, jag ser inte hur den andra personen ser ut – jag har lämnat rummet.  Själv kan jag känna mig rent övergiven om någon ägnar sig åt telefonen trots att jag sitter bredvid. Samtidigt kan jag känna gemenskap igen om jag också öppnar min telefon. Det är alltså mer behagligt att sitta med varsin telefon i näven, än att sitta bredvid någon som har dykt ner i sin. Intressant.

Jag skäms över att erkänna det, men Violen, min tolvåriga dotter, får säga till mig på skarpen ibland. Oftast har jag då telefonen i högsta hugg för att fotografera. Henne. Maten. Henne och maten. För att sedan kunna lägga ut den på Instagram. Men på frukosten kan vi båda sitta med telefonen och spela Rita, gissa-spelet med varandra. Då känns det svarta hålet inte så svart – som att vi möts där inne.

Jag tycker det är komplicerat. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Eller jo, det gör jag egentligen. Jag borde naturligtvis ge fanken i den. Jag borde börja lämna den. Låta den ligga kvar i köket när jag går och lägger mig. Låta den ligga kvar i handväskan när jag ska äta. Låta den ligga kvar. Punkt. Slut.

Jag ska pröva redan i morgon. Det ska jag. Så… om jag inte svarar, så vet du varför. 😉

 

 

imageDet är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.

Kategorier: En bättre värld, Familjeliv, Föräldraskap, och Kommunikation.

Kommentarer

  1. Åh, jag känner igen mig! Jag älskar också min mobil! Och nu har jag även en padda som jag älskar ännu mer. Men den tar jag inte med mig ut på stan eller på promenad åtminstone. Jag har en gräns: ute på restaurang låter jag mobilen ligga kvar i väskan. För precis som du känner jag mig lite övergiven och överflödig när mitt sällskap har näsan i mobilen.

    • Ärligt Talat

      Det är väl så vi får göra, hitta en gräns för vårt eget hanterande av den. Tack för att du läste! 🙂

    • Ärligt Talat

      Ja, det kanske skulle vara en lönande affär att ge sådana kurser. Om vi nu kan hitta någon som vet hur man gör… 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 3 =