Hon är väl en sådär 9 år, med  linblont hår och vårjacka, och kommer leende emot oss tre väninnor på trottoaren. När vi hade passerat varandra säger kollegan M:
- Vad lurig hon såg ut, hon hade nog något bus på gång.
- Nej, jag tror hon log för att dölja sin osäkerhet, säger kollegan T.

Och jag som bara hade sett en så härligt glad unge som iakttog oss som gick och pratade och skrattade!

Visst är det intressant att tre människor kan få så helt olika intryck av en och samma person, fast vi mötte henne precis samtidigt. Det beror ju på att vi tolkar den vi möter utifrån våra egna känslor och erfarenheter, och tänk så ofta vi gör just det;  tolkar vad den andra säger, gör eller uppträder utifrån hur vi själva är eller mår.

Därför är det ju också viktigt att vi själva är tydliga i våra uttryck och känslor. Bara för att vi tycker att vi är tydliga, behöver det ju inte betyda att vi är det. Vissa människor har vi kanske lättare för att tolka och umgås med, förmodligen dem som är lika oss själva. Med andra blir umgänget en lite större utmaning.

Nu går det ju inte att bara umgås med dem som är som man själv. Lite tråkigt skulle det säkert bli i längden och inte så utvecklande.

Vad det gäller oss tre kolleger där på trottoaren, så skiljer vi oss åt på många sätt, som blev tydligt i mötet med den lilla flickan. Det tar vi som en fördel i arbetet, för tänk så ofta vi kan puffa på varandra, inspirera och belysa situationer som uppstår ur olika perspektiv.

Olika är bra, även om det medför lite mer arbete och lyhördhet.

31 av 100