Allt behöver jag inte veta

Känner du ibland att du bara måste dela med dig av du tycker om någon annans beslut? Tänk en gång till.

Första gången som jag verkligen fick känna på hur någon kom aningen för sent med sin partsinlaga var när jag var i sjätte månaden med Violen och redan kunde stoltsera med en gedigen kula.
– Har ni tagit fostervattensprov?, frågar den äldre kvinnan mig. Vi har just träffats.
– Nej…, svarar jag.
– Om jag fick välja igen så hade vi gjort det. Vår son har grava handikapp och inget bra liv.

Men hur tänkte hon? Varför kände hon att det var nödvändigt att ens ta upp frågan med en okänd kvinna som var gravid. Kom hon inte alls ihåg den oron man känner från och med att de två strecken syntes på graviditetstestet? Oron och ansvaret.

Nu är det ett helt nytt scenario, men det handlar likväl om en liten varelse som jag har ansvaret för och i och med det en ständig oro för att inte göra rätt. Ernst är en nio månader gammal cockerpoo och för sex dagar sedan lät vi kastrera honom. Rehabiliteringen har varit tuffare än vi hade räknat med, framför allt känslomässigt. Det är svårt att inte lida med lurvtotten som inte tror att han någonsin mer ska kunna sitta på rumpan och som verkligen inte tycker om att gå med tratt på huvudet. Nu har vi gudskelov kommit ut på andra sidan, Ernst börjar bli sitt gamla jag igen såväl fysiskt som psykiskt.

Inför det beslutet läste jag naturligtvis på om för- och nackdelar och frågade en väldig massa hundägare, djursjukvårdare och veterinärer. Precis som vi gjorde innan vi fattade beslutet att inte ta fostervattenprovet då för drygt 13 år sedan. Sedan summerade jag ihop allt och kunde fatta beslutet att en kastrering var en bra lösning för både oss och Ernst. Under de här oroliga dagarna har jag fått ifrågasättande kommentarer som inte direkt underlättat situationen. Denna min ständiga undran över om jag verkligen fattat rätt beslut, som följer mig både som förälder och hundägare.

Det vore ofta skönt om vi kunde utgå från att våra medmänniskor har en god anledning till att de fattat det beslut de gjort och lever det liv de lever.  Men ibland upplever jag att vi spottar ur oss ord och åsikter om hur vi skulle ha gjort, bara för att vi måste bli av med dem. Utan att ta ansvar för hur de landar hos mottagaren.

Det kanske inte är så nödvändigt att dela med dig av dina åsikter alltid? Det kanske ibland kan vara bra att tänka på att du visserligen ska mena det du säger  – men för den skull behöver du inte säga allt du tänker.

 

Detta är inlägg 43 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.

Kategorier: Föräldraskap, Hundliv, och Kommunikation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 + sju =