Dag 123

Jag för en rätt hopplös kamp mot getinguslingarna. Laddad till tänderna med hemgjord getinghatt, handskar och radar gick jag till attack igår.
De blev helt chockade. Hade väl aldrig sett något liknande. De stendog. I några timmar. Idag är de på hugget igen, eller har gaddat upp sig ska man väl säga. Ha. Ha. Ha. Facebook är ju bäst i de här lägena, jag fick många bra tips om hur jag skulle göra - men inget innefattade bon under tegelpannor eller innanför panelen på huset. Det klassiska som hänger hade jag ett på utedasset och det lyckades jag i alla fall ta kål på.

Det känns lite drastiskt att ta in Anticimex, men det är nog trots allt det enda rätta. Läste i tidningen att bekämparna har högsäsong och en av dem hade besökt 100 hus bara den här veckan. Getingarna är tydligen extra tidiga i år och det är klart, nu när det är fint väder kan det ju vara kul att kunna sitta på utemöbeln i trä också. Nu sitter det fem, tio getingar i taget på möblerna och gnager. För att få cellulosa till sina bon. Hua!

När vi byggde om i huset för 14 år sedan förstod vi vad isoleringen bestod av. I trossbotten mellan under- och övervåningen hittade vi ett övergivet getingbo som mätte säkert 50 cm i diameter. Och jag är helt övertygad om att något liknande finns på ett gäng ställen till här i huset.

Den andra isoleringen som huset består av är musskit, både från hederliga möss och fladdermöss. Tyvärr kan inte Anticimex göra något åt de sistnämnda, även om det verkligen börjar bli en sanitär olägenhet. Hm, finns det inte någon japansk forskning på att fladdermuslortar ökar potensen? Då skulle jag ju kunna tjäna storkovan! 🙂

Eftersom jag idag är förpassad till att sova inomhus (dottern plus kompis har uterummet), så sitter jag i min röda fåtölj vid myggfönstret i mitt sovrum och snart vet jag att bålgetingarna kommer att lockas av det tända stearinljuset i fönstret. Visst är det bra märkvärdiga skapelser som flyger omkring där ute...

Suck. Jag ber om ursäkt. Det här var ett ganska oinspirerat inlägg, får jag säga. Men det är lite häftigt, för jag känner hur inspirationen liksom är på sparlåga nu - efter manusöverlämningen för en vecka sedan. Men lite försiktigt börjar det bubbla i mig, av lust och kraft att skriva mer. Det finns påbörjat alster som väntat på att få utvecklas. Så, såna här blogginlägg får jag be att du har överseende med - ungefär som man har med höjdhopparnas ritualer innan de äntligen spurtar iväg mot ribban.

Jag kanske behöver ett getingstick, så det blir lite fart på mig? 🙂