Ibland får man bara bita ihop

Dag 68

I år är det tur att man inte är skomakare, vill jag lova. Den stackar’n verkar få en kort semester. Hade jag lyssnat riktigt ordentligt i går så hade jag nog till och med kunnat höra hur häggens, sötbärsträdens och plommonträdens blommor slog ut, den ena efter den andra. Poppp! Popp! Popp! Popp! Popp! Min gröna oas förvandlades till bröderna Lejonhjärtas körsbärsdal på några timmar. Och syrenen ligger inte långt efter –  ett par dagar till med den här högsommarvärmen bara, så.

Precis som i Astrid Lindgrens berättelse är det naturligtvis inte bara frid och fröjd i paradiset. Jag för mina krig. Getingarna, som jag skrev om i går och ovälkomna bryggäster. Skräniga typer som lämnar sin skit efter sig, nej tack! Jag hade att göra ganska länge innan jag fick bryggan i sådant skick som jag vill ha den. Rotborste och såpa fick jobba tills träet var ljust och doftade gott. Nu är det väl inte bättre än att jag får stå på pass här, så inte småskrakarna och gässen kommer tillbaka.

Ja, det är tur en inte är skomakare. Den lilla semestern hade aldrig räckt till mitt uppdrag. Men så får det bli – vill ni mig något så får ni komma till bryggan. Annars ses vi i september, oktober, någonting. (*muttermutter* är väl lika bra man badar också, då)

IMG_1956[1]

#checkarut #sommarenärkort #stannarpåbryggan #sesiseptember #omdetändåvoresant

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: Kåserier.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 3 =