Dag 27

Eftersom jag inte har någon teve längre, utan kollar i datorn via framför allt SVT Play (en helt fantastisk tjänst, som bara den gör det värt att betala skatt), så har jag också slutat att titta på tevetablåerna i tidningen.

Vissa program och serier har jag koll på ändå, framför allt på dem i TV4, eftersom de förser kvällstidningarna med nyhetsstoff hela tiden (vilket gör mig mindre intresserad av att se just de programmen). Hursomhelst, det här sammantaget gör att jag ibland ramlar över vissa guldkorn, som jag inte visste om. Och idag ramlade jag över "Det mest förbjudna", som bygger på Kerstin Thorvalls bok med samma titel.

Att titta på den är som att få en föreläsning om härskartekniker. Hon osynliggörs, hon förlöjligas, hon dubbelbestraffas, undanhålls information och blir verkligen påförd skuld och skam. Kerstin Thorvalls liv är inget jag avundas och hennes sätt att leva det är inget jag applåderar, men det intressanta är hur hon har behandlats på grund av det. Till skillnad mot alla män som gjort på samma sätt, och som man mer eller mindre rycker på axlarna åt. Zorn, Strindberg, Stormare, Persbrandt, bara för att nämna några.  Män vars konstnärskap har fått ta plats, ingen har anklagat dem nämnvärt för att de inte tagit hand om sina barn och aptiten på kvinnor - ja, det är väl snarare ett naturligt tillstånd.

Kerstin Thorvall hade dels oturen att vara född lite för tidigt, men jag vet ärligt talat inte om det hade varit särskilt mycket lättare för henne idag. Hennes författande och tecknande sågs mer som en hobby, som hon borde kunna klara av vid sidan av sitt moderskap och middagsfixande.

Åh, som jag älskade hennes böcker när jag var tonåring. När jag blev äldre läste jag hennes mer erotiska romaner med både rodnad och hetta på kinderna. Det var uppfriskande att få läsa om erotik ur en kvinnas perspektiv. Undrar om hon någonsin blev lycklig, eller om skulden över att inte leva upp till andras bilder av hur hon borde vara överskuggade allt.

Det kanske jag får veta när jag sett färdigt serien...

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100