Prinsen får googla på mig i stället

Dag 106
Hade jag varit Askungen hade jag nog slängt av mig båda skorna – och det tidigare än vid midnatt.
På en tågluff genom Europa på tidigt 1980-tal gjorde jag ett mycket dåligt köp i Nice. Det hade säkert att göra med att jag inte köpte en supersnygg jeanskjol och jacka i Florens någon vecka tidigare. När jag nu såg de smäckra sandaletterna med klack och remmar i olika blå nyanser, så slog jag till. Jag tömde reskassan och köpte dem för motsvarande 139 kronor.

Det var ett riktigt dåligt köp, för dels såg jag ett precis likadant par i en butik i Fjällbacka när jag kom hem – fast där kostade de bara 119 kronor! – men framför allt var de fruktansvärt obekväma. Det tog mer än ett år innan jag använde dem för första gången. Min pojkvän och jag skulle ut och äta i Stockholm, det var sommar och vi var finklädda. Det var definitivt läge för att sätta pricken över i:t med ett par sandaletter med klack och blå remmar. Jag visste att min pojkvän skulle uppskatta det, för han brukade titta väldigt uppskattande på flickor som kom svassande på höga klackar.

Jag minns fortfarande hur fötterna värkte och tårna försökte smita ut ur sandaletterna genom gliporna mellan remmarna. När vi satt på tunnelbanan på väg hem, slängde jag upp fötterna på sätet mittemot. Pojkvännen tittade ner på mina fötter och sa: Stackars fossingar…

Sedan dess är det ytterst ovanligt att jag går i skor som inte är sköna. Det blir inte roligare på festen om jag har fötter som värker och jag tycker verkligen inte om att känna mig begränsad. Det har hänt att jag haft lite småtjusiga pjuck, men då har jag alltid tagit med mig ett par dans- och hoppvänliga skor som jag kan byta om till. När exmaken fyllde 50 köpte jag ett par urläckra idiothöga skor, mest på kul. Jag draperade mig i en schäslong medan jag hade dem på mig, men bytte om så fort vi skulle förflytta oss.

Nu i dessa studenttider var det en vän som undrade när det blev tillåtet med långklänning och jympadojor.”Sedan tjejer kom på att man har roligare om man inte har ont i fötterna?” replikerade jag. Och jo, jag kan hålla med om att det är definitivt snyggare med en nätt sko till klänningen än en Conversekänga, men varför i hela friden ska klacken behöva vara så hög. Har man inte testat så har man svårt att förstå hur fruktansvärt ont det gör i fötterna.

Det är intressant att vi gör oss till sådana slavar under modet.Att vi suckar över den gamla kinesiska traditionen att surra flickornas och kvinnornas fötter, medan vi själva trånar efter ett par glittriga skor med tio centimeters klack på. Den sortens sko som man får fruktansvärda plågor av att bära – tills fötterna till slut har vant sig. Mina fötter kommer aldrig att få en chans att vänja sig, för även om mina ögon också är färgade och jag tycker att en fot i en sko med i alla femcentimeters klack är väldigt smäcker och fin, (för smäckert är ju fint), så trivs jag verkligen inte med att behöva fundera på hur jag sätter fötterna i en trappa eller fundera på om vi ska promenera någon längre sträcka på kvällen och vad ska jag i så fall förvara extraskorna i. Jag har helt enkelt ingen lust att rätta in mig i det ledet.

Och jag vägrar definitivt att böja mig för att kvinnligheten sitter i klackhöjden! Jag köper gärna kul och vackra skor, men vill allt kunna springa till droskan för att hinna i tid, utan att sparka av mig skorna. Prinsen får väl googla på mig istället.

Kategorier: Jämställdhet, Minnen, och Motivation.

Kommentarer

    • Ärligt Talat

      Haha, så bra! Då kanske det blir legitimt att ta med sig en typ resväska när man går bort, så man får plats med sittskor, promenadskor och dansskor plus några till för säkerhets skull. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 − 12 =