Jag tänker, att det är fantastiskt att jag kommer att kunna säga att jag var med när det hände. Jag såg i direktsändning när uppropen och kravlistan lämnades över till jämställdhetsministern på Historiska museet.Jag är en del av historien. Mitt namn är en av de 100 000 underskrifter som finns där i den tjocka luntan.

Så ofta som jag varit ute och föreläst om härskartekniken Påförande av skuld och skam, som så ofta leder till att vi håller tysta. För att vi skäms. För jag borde ha förstått bättre. Jag borde ha klätt mig annorlunda. Jag skulle inte ha sagt så där. Jag skulle inte... Men äntligen. I höstas tog bekräftelsetekniker över; kvinnor trädde fram och talade. Många. Tillsammans.

Och jag tänkte: nu vänder det. Nu blir det förändring. För vem vill inte det?

Jättemånga.

Jättemånga vill inte att det ska förändras. Jättemånga vill att det ska vara som det är nu. Jättemånga vill ha kvar sin makt. Jättemånga fattar inte att om vi blir jämställda kan vi åstadkomma så mycket mer. Jättemånga skiter i det. Jättemånga vill inte åstadkomma så mycket mer - om det innebär att de inte har lika mycket makt.

Därför hoppas jag verkligen att oändligt supermånga fler inte bara ser #metoo som en chans att vinna politiska poänger. Supermånga fler som agerar på riktigt behövs, för att inte jättemånga ska kunna luta sig tillbaka i övertygelsen om att detta bara är en storm i ett vattenglas.

Det vänder bara om vi är tillräckligt supermånga som arbetar för det. Som inte låter förslag på förändringar förbli förslag. Som inte ger upp. Som inte tänker att det inte är någon idé.

Supermånga måste vilja mer än jättemånga. På riktigt.

6/100

#100dgr      Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂