Ett litet steg för mänskligheten

Dag 90

Jag blir lika förvånad varje gång vädret växlar. Är det 25 grader, så sjunker jag omedvetet in i en föreställning om att sommaren är här för att stanna.

13 grader och regn, raggsockar på och brasa. Inte mer med det. Det är ingen idé att röra upp sig över vädret, som en ändå inte kan göra något åt…

Men jösses vad det gör gott ända in i själen när det där ljumma kommer tillbaka. Tar middagen ute på förstubron, en promenad med katten ner till bryggan för ett kvällsdopp och tycker livet är fullkomligt.

Vilar i glädjen från gårdagens I välsignan och fröjd-mässa. Tar upp telefonen och råkar få upp nyhetsflödet. 30 män har våldtagit en 16-årig flicka i Brasilien. 30. Män. Sedan lade de ut en film om det på sociala medier.

Jag vill bara kräkas. Den där idyllen jag lever i blir ett hån. Vem är väl jag att tro att jag kan göra någon skillnad? Världen är svinig, skitig och ond. Från stiftsgården på andra sidan viken börjar kyrkklockorna ringa. Men de kan inte trösta nu.

Hur i hela friden ska vi få någon ordning på den här världen…?

Tänk, det är för detta som jag avskyr att ta del av nyhetsflödet; jag tappar orken och överväldigas av all ondska som finns. Och det finns inget värre än att känna att det inte är någon idé. Måtte jag aldrig kapitulera för hopplösheten!

Men jag behöver hitta ett sammanhang där jag kan känna att jag gör någon skillnad. Åtminstone någon liten skillnad. Det kanske blir ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för mig.

 

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.

Kategorier: En bättre värld och Jämställdhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − 13 =