Det är inte skamligt att bli utsatt. Det är skam att utsätta.

Som jag gillar att jämställdhetsfrågor toppar nyhetsflöden dag efter dag efter dag. Flera krönikörer får mig att jubla och en del andra att inse att vi har låååångt kvar. Och en del kommer aldrig att nå fram.
#metoo fortsätter, följd av #tystnadtagning, #visjungerut, #medvilkenrätt, #imaktenskorridorer, #närmusikentystnar, #teknisktfel, #tystiklassen, #deadline, #timeout, #tystdansa, #vardeljus, #akademiupproret, #larmetgår, #sistaspikenikistan och jag vet att det kommer fler.

Jag tycker fortfarande det är oerhört inspirerande. Det finns hopp och det påbörjas samtal om viktiga saker. Och inte bara samtal; arbetsplatser tar tag i frågor och ledare blir tydliga med vad som inte är okej beteende på arbetsplatsen. #metoo är en arbetsmiljöfråga. Yrkesgrupp efter yrkesgrupp tar upp situationer, där kvinnor i sina professioner bemötts som sexobjekt på flera olika sätt, en del grövre än andra.

För mig som hör till den grupp som är i underläge, alltså kvinnorna, är det svårt att förstå att inte alla kan se fördelarna med att vi har ett jämställt samhälle.
Det finns de som har uttryckt att de tycker det är tjatigt med #metoo och alla berättelser som följer i dess spår. Men det är inget mot vad kvinnor tycker det har varit att ständigt möta sexism och objektifiering.
Det finns de som tycker att kärringarna gnäller. Och ofta framförs de åsikterna tillsammans med förkortningen PK.

Jag tänker att det här ändå måste en otrolig lättnad och befrielse för de allra flesta, män som kvinnor. De män som har utnyttjat sin maktposition mot kvinnor genom att tafsa, förolämpa, kväsa – de har ju ofta varit obehagliga i alla maktpositioner. De är liksom inga grabbar man är stolt över att hänga med. Det är grabbar som det rycks på axlarna åt: “han är bara sån”. Grabbar som är lite plumpa: “han menar inget illa egentligen”.

Om vi inte tänker män och kvinnor, utan tänker människor som vet hur man beter sig och människor som inte vet, så kanske det blir lättare för de män som idag säger sig vara oroliga över att bete sig på ett sätt som är stötande. För det är egentligen inte svårt alls.

Det här handlar om hur vi är mot varandra, hur vi bemöter varandra. Det handlar om att inte dra skämt på någons bekostnad. Det handlar om att be om ursäkt om man ändå gjorde det och märker att någon tog illa upp. Det handlar om att det inte är okej att röra vid någons kropp på ett sexuellt sätt, utan att ha fått ett medgivande. Det handlar om att be om ursäkt backa och om det visade sig att man ändå hade misstolkat den andra personens intresse. Be om ursäkt, backa och inte göra om det. Respekt funkar precis lika bra i det här sammanhanget, som i alla andra.

Vi tar den bästa filmen en gång till – den kan inte visas nog många gånger:

Det är inte svårare än så. Det handlar om att förstå när vi är på samma nivå och när det är dags att sluta. Att förstå att ett nej är ett nej, och inte en invit att fortsätta.

Så. Det var för den som funderar över det sexuella samspelet.

Staffan Heimerson, som i förrgår skrev en krönika i Aftonbladet menade att “Två generationer unga människor kommer i en framtid att klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje”, kanske kan tänka en gång till. Ja, det har han ju tid till nu, för den krönikan var i alla fall den sista i Aftonbladet. Aftonbladet sa upp samarbetet med honom, inte efter den krönikan – men efter en efterföljande intervju i Resumé.

Kvinnor som blir upptryckta mot väggen på gården där de jobbar, tafsade på under bordet på sammanträdet och kallade horor när de säger nej, är inte kvinnor som inte gillar sex. De vill bara inte ha sex för att någon annan begär det. De vill ha sex när de själva väljer att ha sex. Precis som de allra flesta män.

Männen som trycker upp, tafsar och förolämpar är heller inte män som vill ha sex för lustens skull, utan för maktens.

För #metoo och övriga upprop som följt efter, handlar inte om det lustfyllda sexet utan om att sex används som en maktfaktor. Förövaren använder sig av det för att det är ett område som är så fullt av skam. Och det är det #metoo ändrar på nu. Det är inte skamligt att bli utsatt. Det är skamligt att utsätta.

Det handlar om makt i situationer där vi möts som yrkesmänniskor, men där kvinnor inte bemöts på ett professionellt sätt. Det handlar om arbetsplatser där kvinnor får frågan om de får tillräckligt med kuk hemma, som grävmaskinsföraren berättade i P4 Skarabrog. Jamen, fatta?!?!

Och om det är svårt för någon man att förstå, så tänk situationen med bara män i stället.
Tre män sitter i ett möte med varandra. När en av dem lämnar rummet, sträcker sig den ene fram och kramar till om den andres kuk och viskar: sånt här gillar du, det ser jag.
En man sitter i anställningsintervju till ett säljjobb och chefen tittar ner mot mannens gylf och konstaterar att om han bara bär tajtare jeans så ska nog försäljningen gå bättre.
En man står på jobbet vid kopieringsmaskinen och en manlig kollega ställer sig bakom honom och juckar mot honom.

Nej, du som är man och inte beter dig så här ska inte skämmas. #metoo har inte kommit till för att vi kvinnor ska bli av med skulden och lägga den på någon annan som inte heller är skyldig. Men håll inte tyst. Säg till dem som inte sköter sig att skärpa sig. Skrocka inte med bara för att.

Kom, bli en av oss som gör det obekvämt för dem som inte kan bete sig. Riktigt jäkla obekvämt.

Kategorier: En bättre värld, Härskartekniker, Jämställdhet, och Kroppsspråk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × fyra =