Träslöjd nästa!

En hylla. Sedan en bra sovlösning till altanen för sommarens nätter. Planerna är många, nu gäller det bara att ta reda på hur jag ska uppfylla dem.

Det lär finnas kurser i träslöjd för nybörjare; träslöjd för idioter. Jag vill gå en sån!

Det blir ju lätt så, att om någon i ens närhet är riktigt bra på något, så backar man. Eller ja, jag gör det i alla fall. En gång i tiden levde jag ihop med en kock. Gissa vem som slutade laga mat? I många år var jag gift med en riktigt händig man och jag kände mig dubbelt valhänt och kapitulerade hellre i förtid än att riskera att den händige suckade, såg bekymrad ut – allt blev till outtalad kritik i min osäkra hjärna.

Mitt koncept i livet är annars att good enough duger fint. Jag har inga som helst krav på att det ska vara spikrakt, hänga rätt, vara helt slätt spacklat. Och det är ju tur när jag bor i en sån här gammal kåk, där det är kört från början – åtminstone med raka linjer i väggar och tak. Nu är det ju bara så att jag får fixa grejer själv, om jag inte vill be om hjälp. Det har jag i och för sig inget emot, men det är en fantastisk känsla att klara av saker på egen hand, också.

Detta förklarar jag för Violen som sitter i sin säng och ser lätt skeptisk ut när jag måttar, suckar och måttar igen för att få upp skenor och konsoler till nya hyllan i hennes rum. Hon påpekar att det ju faktiskt kommer en om ett par timmar, som kan det där med att snickra. Jag hummar, men fortsätter.
– Mamma; kvinnan som vägrar ta hjälp, suckar den snart tonåriga dottern Violen.

Det får mig att lägga undan tumstocken ett tag, för  riktigt så är det ju inte och det känns viktigt att lyckas få fram känslan till henne. Det är inte det att jag inte kan be om hjälp, för det kan jag och det gör jag. Om det verkligen behövs. (Jag hade ju till exempel redan fått hjälp både med fiberinkoppling och soffbärning.) Men innan jag ber om hjälp, vill jag först ha gjort en bedömning om det är möjligt att fixa på egen hand och i så fall vill jag åtminstone försöka själv och absolut inte ge upp utan att ens ha försökt. Jag gillar att stå inför en utmaning, gräva ner mig en smula i ett ganska okänt område, som träskruvars gängning, läsa bruksanvisningen ordentligt och sedan någon timma senare faktiskt ha den där hyllan färdig. Det är en tillfredsställelse. Och den drivkraften har fört mig dit jag är idag.

Jag hade en gång en kvinna i min bekantskapskrets. Vi åkte skidor tillsammans, var ett gäng kvinnor som åkte iväg en helg. Lastade i och ur bilarna, bar skidor, packning – jamen, ni förstår. Men när vi kom, då gick hon bara ur bilen så att hennes man fick packa ur hennes skidor ur skidboxen och bära in hennes väska. Jag förstod aldrig det där och har aldrig förstått tjusningen i att känna sig hjälplös. För mig är det bara frustrerande och till och med provocerande.

Skenorna och konsolerna kom på plats, som de skulle, idag. Både Violen och jag blev nöjda. Jag måste inte klara mig själv, men jag mår väldigt bra när jag gör det. Och så kan det bli mer tid över för att umgås med ”en som kommer om ett par timmar och kan det där med att snickra”. Jag tänker, att snickeriet kan jag i värsta fall hyra in, om jag nu inte hittar någon träslöjdskurs där jag kan lära mig att snickra hyllan under fönstret, som jag vill få till. Människorna som ingår i min närmaste krets ägnar jag hellre tiden till att prata och umgås med. Det finns liksom ingen ersättning för det – och verkligen inget man kan få vare sig RUT- eller ROT-avdrag för.

 

 

 


Detta är inlägg 18 av 100.

Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 20

Kategorier: Familjeliv, Föräldraskap, Jämställdhet, och Personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × 4 =