Dag 81

Det här är så skämmigt och pinsamt att skriva om och då är jag ändå 53 år. Men det får verkligen bli slut på det här nu - det är dags att vi alla hjälps åt att avliva myter om kvinnors kroppar och sexualism. Tänk att jag var över 50 när jag fick veta att mödomshinnan inte finns...

På dagens morgonpromenad lyssnade jag på en P3 dokumentär, nämligen Myten om mödomshinnan. Dokumentären sändes 2007. Och det var då som debatten, eller informationen, om mödomshinnan var aktuell, har jag förstått. Själv hade jag fullt upp med att värma vällingflaskor och överleva den ständiga sömnbristen då, så det gick mig helt förbi. Faktiskt. Det var först för ett par år sedan som jag i något sammanhang fick veta faktan om myten.

Idag när jag lyssnade på dokumentären (som vanligt mycket välgjord) fick jag gräsligt snabba steg, när jag frustrerad lyssnade på alla dessa unga kvinnor och deras okunnighet. Det är illa att jag blev felinformerad i sexualundervisningen i skolan på 1970-talet, men att en myt har fått leva så här länge?!

Och nej, alla är inte riktigt överens idag heller. Så sent som förra året var det en föreläsare på läkarprogrammet i Umeå som sade att mödomshinnan spricker vid samlag. Men vad är det för skit vi finner oss i? En myt om vår kropp som många fortfarande lever efter - jo, även vi helyllesvensketjejer i ett av världens mest jämställda länder. Googlar man på mödomshinna är gudskelov de flesta träffarna artiklar som berättar om att mödomshinnan är en myt. Men jag hittar också, högt upp, en finsk sida om folkhälsa (på svenska), där det står om mödomshinnan precis så som jag en gång lärde mig.

Först tänkte jag, nämen det här kan jag inte skriva om. Det är ju bara gräsligt skämmigt att jag fick veta så sent. Alla vet säkert redan. Men så tänkte jag, att nej, jag tror inte det. Jag tror inte att jag är den enda som missat upplysningen - för det här är ju inget man TALAR HÖGT OM precis.
Och når jag EN person som inte redan visste, så var det värt det. Skolans sexualundervisning är jag övertygad om informerar på rätt sätt, men vi föräldrar behöver ju också veta... Vår sexualitet är ju inte något vi pratar om , framför allt inte kvinnors och flickors sexualitet. En skönlitterär bok som handlar om kvinnors sexualitet kallas tantsnusk. En skönlitterär bok som handlar om mäns sexualitet kallas... en bok.

Så, sammanfattningsvis:
Nej, det går inte att se om en kvinna har blivit av med sin oskuld.
Nej, det är inte något som går sönder - för, som sagt, det finns ingen hinna.
Bara var femte tjej blöder första gången hon har samlag.

För en del kulturer och samhällen är det fortfarande viktigt att kvinnan är oskuld när hon gifter sig. Sånt trams! Det viktigaste är väl att både kvinnan och mannen vet vad det handlar om. All denna energi som i århundraden lagts ner på att komma på olika sätt att fejka blod på vid bröllopsnatten... Suck... Tänk om det i stället hade kunnat talats med både pojkar och flickor om hur viktigt det är att ta det lugnt, lära känna varandra och se till att båda har det skönt och tycker det känns okej. Och att de ska skydda sig mot sjukdomar och graviditet.

Det är klart att det låg - och fortfarande ligger - i mångas intressen att unga kvinnor tror att de faktiskt kan bli avslöjade. Men jag undrar, jag, om det inte hade sett lite bättre ut i världen om det hade skapats en liknande myt om männens oskuld.

I dokumentären är det en av de intervjuade unga flickorna som säger: "Oskuld, det låter så... religiöst på något vis. Och motsatsen till att vara oskuld är ju att man har en skuld, att man är skyldig. Det låter inte bra. "

När ska världen bli en bättre plats egentligen - för alla som bor här? När ska vi kunna se att sexualitet är något som alla ska kunna få ha glädje av och inte känna skuld för. Denna jäkla makt. Jag blir så trött.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.