Kontakt
8 juni 2016

Spring flicka, spring!

Dag 97

Violens examensklänning är upplagd och struken. I övermorgon är det skolavslutning, i morgon musikskolans konsert i Domkyrkan. Förutom temperaturen har den här tiden på året många likheter med december. Det ska avslutas överallt och oj, så vi gillar att avsluta. Personalresor, avtackningar, skolavslutningar, elevspelningar, vårsoaréer...

Klart jag gillar att fira, men ibland känns det lite väl mycket. Som när klockan passerar midnatt ännu en natt, pulsen är hög, hjärnan överhettad och egentligen skulle jag bara gå ner och slänga mig i sjön en gång till innan jag tar en dejt med huvudkudden...

Därför hade jag tänkt att skriva något enkelt om sommarfröjd, den blomstertid nu kommer och visa några tjusiga bilder på akvilejor som jag fotade häromdagen. Men så snubblade jag över ett inlägg på Facebook i en grupp jag är medlem i, där en ung kvinna berättar att hon just träffat en kille som vill att hon slutar dansa, bugg och sånt, med andra för att det är så intimt. Hur ställer ni och era partner er till dans? frågar hon öppenhjärtigt.

Det var som en kall hand kramade om hjärtat på mig: lilla tös, spring!
Över 300 kommentarer hade hon fått och de jag orkade läsa sa samma sak: spring!

Då blev jag lite lugnare. Vad bra att hon öppnade sig och frågade om råd och vad skönt att alla tog hennes fråga på allvar.

För 25 år sedan levde jag i ett förhållande med en sjukligt svartsjuk man. Det kommer inte något gott ut av svartsjuka över huvud taget. Efter 1,5 år var jag i det närmaste ett vrak, insåg att jag var manipulerad, kontrollerad och instängd. Han läste mina dagböcker, ifrågasatte min familj, mina vänner och mitt beteende när vi träffade andra. Jag skrattade för högt, var för kaxig, flirtade, var otrevlig... listan blev allt längre. Det var tur för mig att jag hade träffat honom, han var den enda som såg mitt riktiga jag, sa han och överöste mig med röda rosor dagen efter att han hade hånat och grälat, skrikit och gormat.

Man kan lugnt säga att jag blev utsatt för såväl Dubbelbestraffning som Påförande av skuld och skam. Fast jag kände inte till härskarteknikerna då, mådde bara så dåligt och kände mig värdelös. Blodlös.

Jag kan inte minnas att någon sa till mig att jag skulle springa därifrån - det gör man kanske inte så gärna. Man vill väl inte lägga sig i...
Till slut sprang jag i alla fall och fick ultimatum: "Du har natten på dig. I morgon bitti ska du vara väck." Tackade min lyckliga stjärna för en bror som orkade bära ut mina flyttkartonger fyllda med böcker till den flyttbil han hade hyrt på en timmas varsel en tidig morgon.

Jag hoppas att den här unga kvinnan också har en bror som hjälper henne, vänner som finns kvar och modet att förstå att hon har träffat en rädd människa, som inte tror att han kan behålla henne utan att låsa in henne. Rädda människor är farliga människor.

Min sömnbrist är en fis i rymden. Jag har ett fantastiskt liv, en älskad dotter och sunda relationer med dem som tidigare bodde i detta hus. Mina akvilejor får ni se en annan dag.

 

imageDet är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.

Copyright © 2022 – 2024 Ärligt Talat. All rights reserved. Hemsidan skapad av AlizonWeb AB.
cross