Lyckta dörrar ger spelrum för härskaren

#metoo-rörelsen är fortfarande hur aktuell som helst. Stormen i Svenska Akademien är i högsta grad en följd av det – även om debatten nu tenderar att handla mer om själva akademiens varande eller inte varande. Fast det hör ju ihop. Väldigt mycket.

Jag vet inte jag, men jag tänker att inget nödvändigtvis behöver vara bättre för att det har funnits i snart 200 år. Tvärtom skulle väl det verkligen vara en fingervisning om att stadgar och beteende behöver ses över.

Jag är uppvuxen, rent bokstavligen, med Svenska Akademiens ordlista. Alla dessa kvällar när vi spelade Alfapet och innan dess ett tärningsspel med bokstäver – vi älskade (och älskar) att spela spel om ord över huvud taget. Om det fanns minsta tveksamhet över ett ords varande eller inte varande, så slogs det upp i Svenska Akademiens ordbok. Stod det inte där, så fanns det inte.

Sture Alléns öppnande av Akademiens dörrar vid tillkännagivandet av vem som skulle få Nobelpriset i litteratur var en höjdpunkt för året, som jag också vuxit upp med. Så ja, jag har liksom alltid haft ett väldigt högt förtroende och stor respekt för Svenska Akademien.

Men nu vill jag hellre citera Shakespeares Hamlet: “There’s something rotten in…” ja, inte Danmark, då, men i Akademien. Det har blivit väldigt påtagligt hur sjukt och instängt det kan bli i en organisation där så mycket sker bakom lyckta dörrar. Det säger sig självt att om ledamöterna är belagda med sekretess, så finns det en fantastisk spelyta för den som vill utöva härskartekniker.

För den som vill härska är öppenhet den största fienden. Går vi ut och öppet förklarar att den och den beter sig som en idiot, så går det lätt att hitta fler som räcker upp handen och säger: “japp, det kan jag också vittna om”. Det var ju det som hände i #metoo-rörelsen. När någon ställde sig upp och vågade berätta, så kom det fler som lättat kunde berätta att de varit ute för samma sak.

Det är med sorg som jag lyssnar till Sture Allén på radion nu, när han – och jag kan riktigt höra hur han snörper på munnen och överseende höjer sina ögonbryn när reportern säger att Kung Carl Gustaf sagt att Akademiens stadgar kanske bör ses över. Allén svarar att nu har ju de här stadgarna fungerat utmärkt i mer än 200 år, så…

Alltså, hör han det inte själv – han må vara inne på sitt 80:e år, men hör han inte själv hur otroligt korkat det låter; att något ska få fortsätta vara som det är, bara för att det varit så i över 200 år. Har han inte varit utanför det där sammanträdesrummet alls de senaste decennierna?

Idag har Sara Danius meddelat att hon avgår som ständig sekreterare och jag bara hoppas så innerligt att hon tar bladet från munnen och berättar hur det var att sitta i den där församlingen, vilka spel som pågick och vem som egentligen borde lämna stolen i ett sällskap som har devisen: Snille och smak.

Jag är så less på sällskap med hemliga ritualer, där man håller varandra om ryggen – oavsett vad brodern har gjort. Och nej, det där försvinner inte nödvändigtvis bara för att man öppnar upp dörren även för kvinnliga medlemmar. Det tar tid att tvätta bort normer och traditioner. Och det ska mycket till för att de som vill arbeta för en förändring ska orka vara kvar tills förändringen är genomförd.

Om några dagar kommer vi inte att diskutera Svenska Akademien längre. Men då kanske vi kan börja prata om andra institutioner där kvinnliga chefer offras, trots att det är män som gjort de riktiga klavertrampen…

 

43/100

#100dgr Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂

Kategorier: Härskartekniker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − sex =

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.