Så äntligen hände det. Jag inte bara lyckades läsa en bok, utan jag formligen sögs in i den. Det känns som att ha kommit hem igen.
Av olika anledningar slutade jag att läsa böcker. Det var absolut inte ett medvetet val, för jag älskar böcker. Att läsa innebär att skapa sig ett rum mitt i verkligheten. Ett eget rum där vardagens bekymmer och måsten inte når in.

När jag var liten tillbringade jag hur mycket tid som helst på biblioteket. Mor jobbade där och jag gick gärna dit och väntade på att hon skulle sluta. Medan jag väntade läste jag, bok efter bok. Jag minns att hon suckade en gång, att nu visste hon faktiskt inte vad hon skulle rekommendera för bok - jag hade läst alla hon kunde komma på...

I takt med att olika saker i livet körde ihop sig och användandet av mobilen ökade, så minskade mitt egna läsande drastiskt för några år sedan. Till slut läste jag knappt ens på solsemestern, där det i vanliga fall brukade kunde betas av fem, sex böcker på en vecka. Så fort jag öppnade en bok blev hjärnan en popcornfabrik. Tankarna studsade fram och tillbaka och det var helt omöjligt att fokusera.

Undantaget kom under sommaren för två år sedan. Kollega T hade länge pratat om författaren Emma Hamberg. Henne kände jag till. Hon började teckna strippar i lokaltidningen i Vänersborg, när jag bodde där och jobbade på en annan tidning. Men, njae, det tog tid att få mig att testa. Jag hade tonvis av fördomar. Jag får det ibland. Det är helt klart en svaghet hos mig, men jag kan verkligen bli snobbig när det kommer till litteratur och musik. Jag gillar inte det som är för enkelt och okomplicerat.

Till slut läste jag i alla fall den första boken om Rosengädda. Böcker som utspelar sig på Kinnekulle, inte långt från där jag bor idag. Jag blev handlöst förälskad i karaktärerna. Emma Hamberg lyckades måla upp dem så levande och stunderna med dem gav mig kraft och hopp i en omtumlande tid. Jag slukade de två böcker jag hade fått låna och när den tredje kom ut hann jag inte vänta på någon pocketversion eller stå i kö på biblioteket, utan laddade ner den och läste den i mobilen.

De där böckerna kom att betyda så mycket för mig, att jag gjorde det man ofta tänker men aldrig gör: jag skrev till författaren och tackade för att hon räddat mig igenom en svår tid. Emma Hamberg svarade att hon blev så otroligt glad för det och tackade för att hon fick veta att det hon skrev betydde något för en annan människa.

Idag berättar kollega T att det ska komma ut en fjärde bok om Rosengädda! Och jag lovar, det spratt verkligen till i hjärtat på mig. Jag kastade mig in på bibliotekets hemsida för att reservera den och får veta att boken ges ut först i augusti. Augusti?! Men det är ju en e-v-i-g-h-e-t tills dess?

Den känslan fick mig att förstå att jag är tillbaka som läsare igen. Jag längtar till augusti, men vet att jag inte kommer att behöva sitta boklös tills dess. Boken jag just har sugits in i är Jojo Moyes Arvet efter dig, och kvar finns ett hyllplan med böcker som jag velat läsa, men inte kunnat för den där popcornhjärnan väntar. Jag ska göra mitt bästa för att se förbi min snobbism och njuta hejdlöst av härliga öden och berättelser.

Detta är inlägg 58 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.