Återvände till en av alla dessa brottsplatser

IMG_1840[1]Dag 59

Båstad. Här har jag inte varit sedan 1988.

Väninnan A – japp, nu äntligen bloggar jag om dig 😉 – och jag hade tänkt tjäna storkosingen här. Jag bodde i Malmö på den tiden och hur det nu gick till, så kom vi på att vi skulle tillverka t-shirts och sälja under Swedish Open-tävlingarna i just Båstad.
Ett stort gäng vita tröjor beställdes hem, samt flertalet tjog med tennisbollar. Tennisbollarna sågade vi en skåra i, borrade ett hål, drog i ett snöre och vips hade man en… en… Ja, alltså, tanken var att man skulle kunna ha golfpeggar i den. Eller mynt. En oslagbar pryl helt enkelt, som man kunde hänga varhelst man ville. Med ett litet tryck på bollen öppnade skåran sig och man kunde komma åt det man förvarade i den. 🙂

T-shirten var något mer avancerad. Handmålad. Med svart tusch ritade vi ett tennisracket på diagonalen över bröstet. Sedan tog vi flirtkulor och målade i perfekt tennisbollsfärg, skjuts in i mikron på tork och sedan kunde vi rita på sömmarna också. Bollarna fästes sedan på racketen med kardborrband. BÅSTAD -88 krönte vi verket med.

Sedan var det bara att lasta den lånade bilen full med våra alster och styra kosan mot Båstad. Minns det som om det var i går. Uppspelta och segervissa körde vi in i Båstad. Och oj, vad folk det var. Och vad mycket bilar. Ingen av oss hade varit där förut och inte hade vi planerat var vi skulle stå och sälja (än mindre sökt tillstånd…).

Vi tråcklade oss till slut in på en liten tvärgata och medan vi höll på att parkera kom det en tysk familj fram och tittade intresserat på tröjorna. Vi hade hängt upp dem på galgar i bilen. ”Wie viel?” Ja, just det, priset hade vi inte heller bestämt. Vi dividerade fram och tillbaka ett tag innan vi bestämde oss. Om jag inte minns fel köpte de tre t-shirts och två bollar. Vi höll på att fullständigt fnissa på oss – tills vi insåg att en i sällskapet var svensk. Då blev vi lite mer kontrollerade och tackade vår lyckliga stjärna att vi inte hade babblat på och sagt något nedsättande om lättlurade tyskar.

Stärkta av detta går vi med ett gäng tröjor för att komma närmare tennistävlingarna. Vi sätter oss på en mur och så tittar vi uppmuntrande på varandra.
– Du får börja ropa att vi säljer t-shirts.
– Nej, du får börja.
– Nej, du.
– Nej, du.

För att göra en lång historia kort; tröjorna vi sålde till de där tyskarna, var de enda vi sålde – utöver dem som våra familjemedlemmar tvingades köpa. Inte såg vi någon tennis heller. Men vad gjorde det. Vi hade fruktansvärt kul. 😀

Nu är jag tillbaka i Båstad för att hålla en föreläsning och den här gången lyckas jag utan problem ta mig ända fram till center court.  Men inte är det någon som spelar inte och inte är det någon jag kan kränga t-shirts till, heller. Typiskt, nu när jag äntligen skulle våga.

 

 

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: Företagsamhet och Minnen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 − 6 =