Tryggare kan ingen vara…

I tolv år har jag levt med en ständig oro. Och lycka.

I tolv år har jag levt med en ständig oro. Och lycka.

Dag 31

Jag nuddade ju vid ämnet igår, när jag skrev om betyg; den här driften att vilja skydda sitt barn från allt ont i världen. Det finns två stora nackdelar med att skaffa barn. Det ena är att barnet blir ett obarmhärtigt mått på hur fort tiden går. Det andra är att från den dagen man blir förälder, så när man en oro som inte alls fanns där förut. Eller fel, från det att stickan visade de där två strecken och visade att jag var gravid, så har oron funnits där. Är barnet friskt? Kommer jag att få behålla det graviditeten ut (inget att ta för givet efter två missfall)? Kommer hon att få vänner? Kommer det att gå bra i skolan? Tänk om hon råkar ut för något? En olycka, någon som är elak mot henne, ett svek, en förlust, ett fall från en häst, ett brustet hjärta, en missad tenta, en kass anställningsintervju…

Och det enda man egentligen säkert vet är, att ja hon kommer att råka ut för något, med all säkerhet kommer hon att gråta sig förtvivlad till sömns både en och femtio gånger, bli sviken, göra sig illa – trillat av hästar har hon redan gjort ett flertal gånger (om jag kunde förstå varför hon nödvändigtvis ska rida…) Och vad jag än gör kommer hon att få vara med om saker som jag helst hade velat att hon sluppit. För sådant är livet. Så måste livet vara, för hur skulle vi annars utvecklas och få empati med andra människor?

Det enda jag kan göra är att försöka ge henne de rätta verktygen för att kunna hantera motgångar och sorger. Och förhoppningsvis kan jag också skicka med henne att det mesta överlever man och i de allra allra flesta fall blir livet lite lättare om man kan dela det jobbiga med någon. Hur gärna jag än vill, så kommer inte jag att vara denna självklara någon i hela hennes liv.

1 april för tolv år sedan kom hon till världen. Men det hade jag fortfarande ingen aning om så här vid midnatt. Lika lite som jag hade en aning om hur det egentligen var att vara mamma. Med facit i hand, all oro till trots, skulle jag inte byta ut en enda sekund. Det är en fantastiskt cool känsla.

 

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: Föräldraskap.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre + femton =