Det är något med det där att ta ansvar. Är det verkligen nödvändigt att ständigt utsätta sig för mer än man behöver...?
Vid mina fötter ligger en v-ä-l-d-i-g-t lugn hund. När han är vaken gnyr han lite, men mest sover han och är en skugga av sitt forna jag. Det är mitt fel.

Det är inte så farligt som det låter, han har kastrerats idag och nu återhämtar han sig, lite groggy efter nedsövning.

Det är inte så farligt som det låter, men jag känner mig sjukt skyldig och kan känna just den där känslan av att ha tagit på mig ett större ansvar än vad jag kanske borde. Har jag verkligen gjort rätt?

Det händer lite då och då, det kan vara inför en arbetsuppgift, bilda familj, ta ett banklån, tacka ja till ett uppdrag... Och jag vet att det är helt okej att bli lite skärrad, nervös och livrädd - det mesta ordnar sig alldeles utmärkt till slut. Men ändå...

Det som fascinerar mig är att jag (och många med mig) ständigt tar sig an de där ansvarsfyllda uppdragen, trots att det svider till i magen. Trots att jag varje gång undrar vad sjutton jag har gett mig in på. Vad är det som gör att jag ändå utsätter mig för det? Och varför kan jag inte nöja mig med att vara kvar i bekvämlighetszonen, där jag känner att jag behärskar allt?

Det är väl att växa, antar jag. Det här att tänja på gränser och utmana sig själv. När man klarar det så stärks självförtroendet och man mäter någon centimeter till i strumplästen.

Så även om jag korta stunder kan undra över varför jag utsätter mig för det jag gör, så vet jag att jag kommer att fortsätta att göra det. För det ger så mycket i längden. Det är en alldeles speciell känsla att gruva sig, oroa sig och sedan inse att man kommit ut på andra sidan - ofta utan några större problem.

Hör du det, vovven. Vi kommer att fixa det här också, ska du se.

Detta är inlägg 37 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.