Se här, en stressad skolungdom med sin piskande lärare inför första betygsättningen. Not...

Dag 30

Jag märker ju själv hur jag sitter där på helspänn. Fötterna har liksom lindat in sig i varandra medan jag uppmärksamt följer med på datorskärmen och undrar varför inte alla fälten i matrisen är ifyllda.

Vi är på "utväxlingsamtal", som Violen trodde det hette. Inte helt fel, egentligen, för vi utväxlar ju synpunkter om skolan. Och nu sitter jag där och funderar på när bubblan ska brista.

Det är de där rackarns betygens fel. Violen har alltid gillat skolan, tyckt om att lära sig läsa, skriva och räkna. Men helt plötsligt räcker inte det för mig, för till hösten får hon sina första betyg och då kommer hon att bedömas mer officiellt och då vet jag ju ändå rent förnuftsmässigt att det inte är något att oroa sig över. Jag vet också att de här betygen liknar de målrelaterade, som jag kämpade för att vi skulle få när jag gick i högstadiet. Det är inte så dumt att kunna ha en dialog med sin lärare om vad man behöver kunna klara av för att få ett C eller A. Att man faktiskt förstår vad som förväntas av en för att nå dit man vill.

- Men om man översätter det till vår gamla betygskala 1-5, envisas jag i alla fall, fast som jag är i mina egna upplevelser av betyg.

Jag hade heller inga problem med skolan. Tyckte det var kul och hade skapliga betyg, ändå kan jag komma ihåg den där klumpen i magen, den där rädslan för att ha misstolkat alltihop och ändå få en två i svenska. Den där lätta hysterin som vi kunde jobba upp tillsammans med klasskamraterna inför och efter prov, inför och efter betygsutdelningen.Vem skulle få de eftertraktade femmorna och fyrorna? Skulle de räcka till mig också?

Att jag jagar upp mig igen, det är så dumt, så det är inte klokt. Det kommer att gå alldeles utmärkt för Violen i livet - oavsett vilka betyg hon får i sjätte klass. Det som gör ont är att ännu ett steg tas från det där oskuldsfulla livet hon har. Det första steget var när hon fick börja på dagis, inrätta sig i rutiner, tider och göra som de andra. Hon tog ingen skada av det heller, men vad skulle hända med en människa som ändå fick vara friare? Eller skulle hon lyckas bättre om vi pushade henne mer? Skulle jag övat mer stavning med henne? Förhört henne mer på läxorna? För, som sagt, alla fälten i matrisen är ju inte ifyllda. Hon har alltså inte lyckats nå den absoluta toppen. Men hon är ju smart?

Jag hyssjar ner den inre lilla hysterikan igen. Violen går i världens bästa skola, har världens bästa lärare och sjutton vet om det inte är världens bästa klasskamrater också. Hon trivs i skolan, har en bra dialog med sin lärare om både kunskap och förmågor. Det enda hon behöver nu är en morsa som slappnar av lite grann, vågar se att skolan är annorlunda nu än för 40 år sedan. Och på riktigt: det enda jag verkligen vill, det är att hon blir lycklig.

Oavsett vilka j-a betyg hon än får.

Fast, att hon har svårt för stavningen, det måste väl ändå vara mitt fel...?

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100