En dag värd att fira

Idag är det tretton år sedan jag var ensam sist. Jag hade inte ens en aning om vem hon var, inte ens att hon var en hon. Men oj, vad många gånger jag tackat för att hon kom till oss.
Jag kunde ha haft en son som skulle fylla 29 i sommar. Jag kunde ha haft en dotter som skulle ha fyllt 24 i höst och en hen som just fyllt 15. Men livet ville inte så. Det där med att få barn är inte så enkelt som man kan tro. För en del av oss går det ändå bra till slut. Även om jag inte längre lever med hennes far kommer jag alltid att vara tacksam för att han är hennes far. Och i morgon fyller Violen tonåring.

– För tretton år sedan visste jag inte ens vem du var, sa jag när jag kramade henne god natt för en stund sedan.
– Men nu vet du, strålade hon mot mig.

Ja, nu vet jag. Jag vet i alla fall ganska väl vem hon är just nu. Att följa henne är att ständigt förundras och glädjas. Sedan första dagen har hon varit en alldeles egen människa som utvecklas på sitt alldeles egna sätt. Det unnar jag alla som vill att få uppleva.

Och jag är beredd att kämpa för att hon ska få ett bra liv som ung kvinna och som vuxen. Det är hon värd.

 

 

Detta är inlägg 31 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017

Kategorier: Föräldraskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × tre =