Rapport från en kärleksfylld bubbla

Dag 138

Precis som fågelungen som envetet pickar sig ut från sitt ägg, tar jag mig sakteliga ut från min bubbla. Jag skyller på Ernst, men är inte säker på att det är hela sanningen.

Trots att jag vet, så gör jag det gång på gång – överger orden. Min ventil för att hålla balansen, höra/läsa mina egna tankar och vara en del i det offentliga rummet. Så, det här med att hålla mig på banan utan att ha någon utmaning som piskar på mig – det har jag inte lyckats bemästra än. Utan en bloggutmaning har jag svårt att hålla styrfarten. Men skam den som ger sig!

De senaste tre veckorna har jag dessutom ramlat tillbaka i småbarnsbubblan, fast den här gången är det inget barn utan en valp som klivit in med sina något för stora tassar, vassa tänder och oemotståndliga personlighet. Ernst heter han och är en tolv veckor gammal cockerpoovalp.

Att ha blivit matte har förstås sina sidor och jag får frågan hur vettigt det är att binda mig på det här viset, ett åtagande som kan sträcka sig över kanske 15 år, eller mer. Jag skulle ju kunna resa istället, gå på sena restaurangbesök och åka iväg och hälsa på vänner…

Fast, jag är ju inte så sugen på att resa eller svira runt på stan. Jag trivs grymt bra med att öppna dörrarna till mitt hem och ha vänner över på mat och lek, dans och glam. Ernst är kanske ursäkten jag längtat efter, för att kunna få vara mer hemma… För det där med att vara bunden… vi har nog lite olika syn på det. Ernst är en synnerligen överseende krabat, hänger med på det mesta utan allt för stora krav, så länge han får käk och kärlek. Och får han det, så ger han tillbaka rikligt. Det är ju fantastiskt coolt att mötas av någon som visar med hela kroppen hur lycklig han är över att se mig – även om jag bara varit borta i två minuter. Jag lovar, att ständigt bli mottagen av ett så tydligt lyckligt kroppsspråk, det får mig inte att känna mig ett dugg bunden.

Men en bubbla har det varit, och nu när valpen vuxit till sig något (här går det undan!) kan jag lyfta blicken och fånga upp en del av det jag har tappat under sommaren. Som orden. Saker händer som gör att jag behöver tillgång till orden igen. Men det kan jag återkomma till en annan dag…

 

 

Kategorier: Familjeliv, Hundliv, och Kroppsspråk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − 9 =