Oväntat beteende

Ständigt kommer mina fördomar på skam. Ständigt!

Vår tolvårige katt Skogman, till exempel. Han är en förträfflig jägare, trots att han är en kastrerad hankatt, och levererar dagligen möss och – tyvärr – fåglar. Så här på sommaren äter vi gärna frukost på förstubron, när vädret tillåter. Då gör han oss ofta sällskap för att äta en just tillfångatagen och dödad musstackare, samtidigt som vi äter vår morgonyoghurt. Man är ganska härdad när man bor på landet…

 

I morse var inget undantag.  Jag satt och njöt av mitt morgonkaffe, när Skogman kom jamande med det där karaktäristiska “jag-har-mat-i-munnen-jamandet”. Fast han lade även till lite mer glutturala ljud. Det visade sig att munnen verkligen var full. Ut stack bara något som möjligen kunde vara klor. Kanske fågelfötter? Men hur hade han fått plats med en hel fågel i munnen?

Han kom upp på förstubron och öppnade försiktigt munnen för att släppa ner sitt byte på dörrmattan. Något pep alldeles förskräckligt där nere. Det var gudskelov ingen fågel, men inte heller en mus. Det var en råttunge! I 18 år har jag bott här, men först i förra veckan såg jag spår av råtta. Då hittade jag kvarlevorna av en råtta. Ett avbitet huvud, en lång och kal svans och däremellan rester av vad en gång hade varit en kropp. Som sagt, han är en duktig jägare, katten.

image

 

 

 

 

 

 

Och nu hade han alltså kommit hem med en råttunge. Men det var något som inte stämde. Han betedde sig inte alls som han brukar göra med ätbara byten. Då ska ju offret lockas att röra på sig, så att han kan vispa runt med sina tassar på den och liksom möra till köttet innan det dödande bettet utdelas. Den här gången tittade han ner på den lilla pipande råttungen som famlade i luften med sina små tassar. Han reste sig, tog några steg mot mig, gick tillbaka till ungen. Satte sig. Och när råttungen pep alldeles för mycket, gick han fram och buffade på den lite försiktigt – och slickade den! Samtidigt lät han precis så som hans mamma lät när hon pysslade om sina tre ungar.

Vår 12-åriga Skogman hade uppenbarligen drabbats av faderskänslor och bestämt sig för att adoptera den här lilla krabaten. Han verkade konfunderad över mitt svala intresse för den nya familjemedlemmen, som han så ömt hade tagit hem. Jag mötte kallsinnigt hans blick:
-Nej, vi ska INTE ta hand om en råttunge!
Till slut gav han liksom upp, som att han kapitulerade.  Jag släppte in honom i huset, tittade lite närmare på råttungen och sopade sedan ner den på gräsmattan och…

Det blev inget mer kaffe den här morgonen, men tänk, dessa djur. De beter sig verkligen inte som en tror att de ska. De heller…

Kategorier: Familjeliv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − nio =