I dessa tider då det pratas om barnkalas som går överstyr, kommer här en kort rapport från ett korv- och glasskalas. Violen fyllde elva i april, men klasskalaset blev inte av förrän nu. I ärlighetens namn var det nog jag som drog på det, kommer ihåg det klasskalas vi hade förra gången.
- Det var i F-klassen, mamma! påpekar Violen lätt irriterat.

Ojdå, så länge sedan? Det är klart, det är lite skillnad på att hålla kalas för 15 barn (de är inte fler i klassen) som är sex år, mot att hålla ett för lika många barn som är elva. Förra gången fick maken brotta ner någon av de energiska grabbarna, någon blev slagen i huvudet och jag önskade nog mest att jag hörde till dem som har en burk valium i handväskan.

Jag överdriver förstås, vi hade superkul på kalaset med femkamp och korv även då. Men det var ju så fantastiskt mycket spring i benen och en splittrad grupp. Livliga är de nu med, gudskelov, men det här är ju klassen som vann klassfotbollen i lördags, ett team och det märktes nu med när de hejade på varandra.

Vi hade nämligen hyrt in oss hos grannen som har världens bästa klättervägg. I ladan där väggen är finns dessutom ett berg av höbalar, med gångar i. Här fanns något att göra för alla, även om man inte klättrade. Själv skötte jag grillen och njöt av de där små samtalen som kan bli med barn i den åldern, medan korvar langades fram och saften fylldes på.

Sedan blev det hederlig big pack-glass i bägare efter tipspromenaden. Jag tror alla sover gott i natt, det gör i alla fall definitivt födelsedagsbarnet. Lite hö finns nog kvar som spår efter kalaset, i såväl barnens hår som deras bilar. Men det är ju bara som det är, här på landet.

  69 av 100